[Ur nummer: 02/2003] Få konflikter i världen idag är så upprörande som den i Mellanöstern. Med min grundläggande sympati för både israeler och palestinier fylls jag av vrede, sorg och stundom vanmakt framför TV-bilderna.
Här finns ett stycke mark med goda förutsättningar för att hysa två oberoende stater. Men vägen dit tycks nu vara mer törnbeströdd än någonsin.

Israel kränker varje dag helt vanliga medborgare – spränger hus, schaktar bort olivlundar, blockerar vägar, hindrar folk att komma till arbetet, fängslar och dödar ledande politiker. Under det gångna halvåret har israelisk militär slagit sönder den palestinska myndigheten, förstört vägar och annan infrastruktur.

Palestinska grupper svarar i sin desperation med självmordsbombningar mitt inne i Tel Aviv och Jerusalem.  På bägge sidor växer misstron och hatet.

Idag tycks de bägge parterna sakna egen vilja och förmåga till dialog och försoning. Omvärlden måste därför agera och kräva att fredssamtalen kommer igång. Och att parterna respekterar mänskliga rättigheter, Genévekonventionen och internationell rätt.
Palestinakonfliktens kärna är rätten till land. I klartext: Israels enda möjlighet att skapa lugn och säkerhet är att våga göra det som premiärminister Itzhak Rabin var på väg att pröva innan han föll offer för mördarens kulor: Att byta land mot fred. Att återlämna de ockuperade områdena – Västbanken, Gaza och Östra Jerusalem. Och avveckla de bosättningar som finns här och som tillåtits växa, inte minst under Sharons tid.

I grunden handlar detta om att hävda folkrätten och förverkliga FN:s säkerhetsråds resolutioner 242 och 338, dvs en lösning baserad på 1967 års gränser.

Parallellt måste världssamfundet garantera Israels och den palestinska statens framtida säkra gränser. En internationell fredsstyrka under FN:s ledning måste inledningsvis finnas på plats.

Allt detta måste troligen till för att parterna sedan på ett sansat sätt skall kunna föra förhandlingar om flyktingfrågorna, vattenkontroll och Jerusalems framtida status.
Som gammal Israelvän inser jag dock – tyvärr! –  att omvärlden måste sätta tryck på den israeliska regeringen. Ett sätt är att bojkotta varor från de ockuperade områdena!