[Ur nummer: 04/2003] Kommunismen – den perfekta ordningen för Staten. Ett fåtal upplysta kontrollerar makten och tillgångarna, förvaltar dem för allas bästa. Befriade från dessa bojor koncentrerar sig arbetarna på sitt och samhället blomstrar på alla sätt och vis. Ingen tungrodd byråkrati, inga småsinta särintressen (läs: fackföreningar), inget onödigt tjafs. Begränsade fri- och rättigheter och så lite monopolistiska, propagandistiska massmedia och hyperbrutal ordningsmakt, et voilà: Utopia hägrar…
Marknadsekonomin säger däremot att ingen aktör – människa, företag, förening – är starkare än någon annan. Ingen kan i längden – mot någon annans vilja – leva loppan med andras pengar. Systemet bygger på frihet och frivillighet; man gör vad man känner för, man ingår avtal med någon om det man vill få uträttat och passar det inte tar man sin business någon annanstans. Den förutsätter ett styrelseskick som tryggar människors säkerhet och hälsa. Något sådant finns nu inte, men demokrati är det bästa vi har, så det får duga. Så kan vi nå högsta möjliga välstånd och störst antal nöjda individer. Så varför inte prova?

Högerns politiker och opinionsbildare brukar vilja utge sig för att vara varma förespråkare för marknadsekonomi. Men det verkar gå trögt med att införa denna ordning, beskriven ovan, trots alla fördelar. Varför? För att vi andra är korkade och obildade och inte förstår vårt eget bästa? Njäe, va. Jag tror att det finns en annan förklaring: marknadsnissarna är inte alls särskilt förtjusta i marknadsekonomi.
Jamen, betänk! Vissa konsekvenser av marknadsekonomin tenderar ju bli rent horribla! Inga övervinster för företagen, inga snabba klipp eller rusiga börsbubblor, inget informationsövertag gentemot konsumenterna, lön efter hur mycket man producerar och inte efter kön, hudfärg, klasstillhörighet eller fjäskfaktor… En sak som irriterar särskilt är att efterfrågan ska styra produktionen. Så kan vi bara inte ha det! När konsumenterna kommer med sina alla krav på hållbara och miljövänliga produkter… Nä, de får helt enkelt nöja sig. Lite extra marknadsföring bara, så förstår folk vad de vill ha.
Högerns s.k. marknadsekonomi går ut på att målet är nått när de få besitter hela makten och härligheten – samma gubbar i regering som i bolagsstyrelser – och offentliga sektorn inte tjänar något annat syfte än att skydda denna privilegierade skara från allehanda pack. Fackföreningarna och andra snäva särintressen är vi lyckligt befriade ifrån och folkets vilsna stämma har tystnat för gott. Utopia hägrar