När jag gick i skolan fick vi maten upplagd på tallrik av tanterna i barnbespisningen. Vi stod i en lång kö och förväntades vara glada och tacksamma över allt de lastade på. Jag brukade be att inte få så mycket, då mulnade tanten som just då stod i luckan i vit rock och betjänade alla barnen. Sedan snörpte hon på munnen och slevade upp minst lika mycket som alla andra fått. Värst tyckte jag om den där ljust bruna såsen där det flöt runt små hårda knottror, det som kallades fläsksås. När det serverades blev jag alltid sittande hela frukostrasten, man fick inte gå förrän man ätit upp. Det stående argumentet, både från barnbespisningstanterna som ville ha ut mig ur matsalen för att kunna skura och gå hem, och från vakthavande lärare som inte fick gå upp till lärarrummet och dricka kaffe med de andra förrän jag ätit upp, var att jag skulle tänka på barnen i Biafra. (Provins i Nigeria, där det på grund av inbördeskrig på 1960-talet blev svält.)

I söndagsskolan fick barnen också stå i kö. Men där var det för att stoppa en slant i sparbössan. En vitmålad trälåda med en skåra lagom stor för en slant, uppe på lådan satt det fast en träfigur, en knäböjande pojke med knäppta händer. Han var svart och bodde i Afrika, sa söndagsskoleläraren. När slanten man stoppat i trillade ned nickade pojkens huvud flera gånger. Huvudet var nämligen inte fastlimmat utan hölls på plats med en tyngd nertill, ingen friktion, skallen gungade fram och tillbaka jättelänge. En infernalisk uppfinning som fick oss att dra slutsatsen att pojken bugade sig för oss, inte bara en gång, utan många, många gånger. I underdånig tacksamhet över vår godhet.
Vi impregnerades med självgodhet och rasism. Ovanpå har det lagts lager efter lager med övertygelse om att vi i Sverige är lite bättre än andra eftersom vi är så snälla. Därför drar det lite kallt när man läser Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie(till svenska av Ragnar Strömberg).

Boken handlar om Ifemelu, en ung kvinna som får stipendium att studera vid ett amerikanskt college. Väl där upptäcker hon att hon är svart. I Nigeria var hon bara Ifemelu. I USA är hon både kvinna och svart, och förväntas därför vara både underdånig och underlägsen. Inte nog med att hon upptäcker hur obehagligt vita medelklassmänniskor tycker att det är när svarta kvinnor tar plats i den offentliga miljön och till på köpet förfäktar sina åsikter, hon tvingas dessutom tiga om vad hon kan och banta sitt CV för att få ett jobb. Då har hon redan krupit till korset och genomgått diverse obehagliga procedurer för att få håret rakt istället för krulligt. För att få utlopp för sina frustrationer startar hon en blogg: ”Rastaggat eller Diverse betraktelser kring svarta amerikaner (de som förr kallades negrer) av en svart icke-amerikan”. Det blir storm på Internet och hon får efter hand tiotusentals följare, reklamerbjudandena börjar dugga med allt fetare erbjudanden, hon köper en lägenhet i ett attraktivt område, säger upp sig från jobbet och lever den amerikanska drömmen. Men väljer ändå till slut att resa tillbaka till Nigeria. Hon längtar efter den tillvaro som bejakar hela henne, hela hennes bakgrund och person, där hon inte känner att hon behöver förställa sig för att passa in. Hon är visserligen ”bara” kvinna även i Nigeria, men detta kommer man inte undan någonstans.

Man kan försöka komma undan Adichies avslöjanden genom att tänka att det handlar om USA. Men när de välmenande vita medelklassmänniskorna i Boston nöjda kommenterar Ifemelus tur, som kom till USA och slapp bo i det fattiga Afrika, då känner jag igen det. Det gör jag även när romanens vita inte gör skillnad mellan Nigeria och Afrika eller inte kan uttala Ifemelus namn. Adichie gör inte rasisterna till onda människor, tvärtom de är välmenande och snälla.