Vvi slår in varorna och slår ut
summorna
vi hälsar
vi ler
vi frågar om kunderna vill ha påsar
vi matar in sedlarna i sedelfacken
vi stoppar mynten i mynttornet
vi tar kvittona och frågar om kunderna vill ha kvitton

Emil Boss Acceleration är en lång, pågående dikt. Den finns i två versioner, dels som inbunden bok, dels som en kassarulle! Läser man rullen påverkar orden på ett påtagligt fysiskt vis. Läsaren blir stressad av att papperet krullar upp sig och ringlar runt fötterna medan dikten oupphörligt beskriver det allt snabbare tempot på jobbet.
Alltsammans inleds med översiktsbilder av hur de olika försäljarna rör sig. Datorn har ritat in linjer mellan kassan och hyllorna, hyllorna och lagret, lagret och kassan. Och toaletten. Jag känner igen det direkt. Det är samma slags dataprogram som Scania använde sig av för att mäta effektiviteten av oss som stod vid det löpande bandet från 1998 och framåt. Scania var bland de första att införa Toyotamodellen. Det gick bra för företaget och deras aktieägare, de tjänade bra med pengar. Vilket inspirerade alla andra företagsledare att kopiera.
Emil Boss beskriver i sin dikt vad det inneburit för dem som arbetar i en statligt ägd systembolagsbutik. På medarbetarsamtalet utgår samtalet från ett frågeformulär:
• hur känner du inför förändringsresan mot ett kundmöte utan motstycke 2015?
• levererar du resultat med glädje?
• hälsar du alltid kunden med glädje?
• driver du på ett ständigt förbättringsarbete för företagets bästa?

Trots att jag känner igen mig i orden: ”ständiga förbättringar” som var ledordet på Scania så drabbar dikten likt en hård klump i mellangärdet. Stressen han beskriver var min, nu blir den det igen. Den gör ont. Ändå är den verklighet Boss beskriver mycket mer uppskruvad, kontrollerna mycket mer utstuderade, invasionen av de anställdas kroppar och hjärnor i det närmaste total.
”Den femtonde juli, börjar stamma under ett kassapass. Jag lämnar butiksytan och går in på den enda plats där jag inte är iakttagen. Jag sätter mig på toalocket utan att tända lampan och lutar huvudet i händerna i två, tre, fyra, fem minuter, så lång tid som ett normalt toabesök kan tänkas ta.”
”Chefen berättar att hennes chef har gått förbi butiken. Han har stannat till, betraktat arbetet en stund och kommit fram till att det ser slött ut när vi sitter framför kunderna. Chefen förklarar att det är bra för oss att stolarna försvinner. Kroppen mår bättre av att stå upp. Från och med nu är det också förbjudet med mobiltelefoner på jobbet. Mobilerna ska läggas i personalfacken och får bara hämtas på rasterna.”

De krasst beskrivna händelserna skriker i ögonen. Jag tror honom på vartenda ord. Kanske hade det blivit olidligt att läsa om det inte vore för att Emil Boss också ger hopp. Han berättar om den strejk de anställda i butiken genomför. En strejk i solidaritet med elva invandrade lokalvårdare som fått sina rättigheter kränkta av AB Systembolaget i Stockholm. På samma vis berättar han om hur systembolagsanställda driver kampanj för att sydafrikanska vingårds-arbetares villkor ska förbättras.
För mig som läsare blir budskapet att det enda sättet att bekämpa de omänskliga villkoren är att vägra bli en robot, att framhärda i att förbli människa.
Emil Boss ger i diktform nästan ett recept på hur man står emot. I punktform ger han anvisningar hur man som arbetargrupp kan bete sig för att enas och bedriva kamp.