[Ur nummer: 03/2003] En miljon svenskar kan lära sig skriva som Liza Marklund, påstod Björn Ranelid när vår senaste deckardrottning var som mest i ropet häromåret. Vad menade han? Att Marklund inte är en allvarligt syftande språkkonstnär? Att hon ägnar sig åt lättsam underhållning, något helt annat än hårt framslipad skönlitteratur? Förmodligen. I somras plöjde jag samtliga Marklunds kriminalromaner, Studio Sex, Paradiset, Prime Time och Sprängaren. Serien handlar om den unga och karriärhungriga kriminalreportern Annika Bengtzons vedermödor på Kvällspressen. I varje bok blir hon satt att täcka ett kriminalfall, men blir djupare indragen än det var tänkt.

Håller jag med Ranelid? Ja, delvis. Marklund skriver en hårdkokt, effektiv journalistprosa, som inte bär i alla känslolägen. Men kan vem som helst skriva en läsvärd kriminalroman? En miljon svenskar? Knappast. Merparten författare i den svenska deckarboomen på senare år når inte upp till Marklunds klass. Hennes styrka är väldosserade och smart uttänkta historier som innehåller mycket stoff som vi annars inte ser mycket av, varken i andra deckare eller i den så kallade finlitteraturen.
Annika Bengtzon är en arbetarklasstjej som jobbar sig upp och vägrar ta skit, det är Marklunds tema. En stor del av Annikas liv går ut på att ta konflikter med ”filtstimmet”, avundsjuka manliga kollegor som inte tål att hon är skickligare, snabbare, yngre, smartare och modigare än de är. I äktenskapet får maken Tomas lära sig att Annikas karriär och yrkesliv är lika mycket värda som hans. Att ansvaret för barnen är lika mycket hans som hennes.

Samhällets hjälte en hårt arbetande yrkeskvinna, småbarnsmamma och genomskådande klassresenär. Priset är att ständigt dallra på gränsen till sammanbrott och ha rötterna till ursprungsklassen nakna. Det betyder dock inte att hon förlorat sin klasskänsla, för den är hennes största tillgång, en skitdetektor mot all slags borgerlig finhet, förljugenhet och kulturell överlägsenhet. Det är ofta Annikas ”klassinstinkt” som leder till ett avgörande genombrott i fallen. I botten gäller den enkla arbetarmoral som säger att du duger om du jobbar bra med hedern i behåll.

När sedan upplösningen närmar sig ser man hur skickligt gjorda dessa romaner är på intrigplanet – just för de ständiga köns- och klasskonflikterna, den välgjorda yrkesbeskrivningen och samtidsskildringen. Mordgåtan hamnar faktiskt i bakgrunden.

Liza Marklund är en ny typ av deckardrottning. Den borgerliga deckartanten som funderar ut ond bråd död över trädgårdspyssel, har fått konkurrens av den radikala machofeministen som låter sig fotograferas med revolver i handen. Det är en markant kursändring från en borgerligt bildad pusseldeckare stödjande den rådande samhällsordningen, ofta med en kulturellt förfinad manlig poliskommissarie i huvudrollen, till en mer realistisk verklighetsskildring där huvudaktören arbetar sig upp underifrån och på vägen slåss mot både borgerligt klassförakt och ett patriarkalt förtryck. Genom smällarna som Annika Bengtzon tar på den vägen, skriker hon ut ett budskap om samhällsförändring.