Strax efter julhelgerna hade jag hamnat ”mellan böcker”. Jag hade läst ut flera fenomenala berättelser och visste nu inte åt vilket håll jag hade lust att fortsätta. Det låg ytterligare några olästa böcker på bordet men de lockade inte. Det var som om skallen var mättad, som om jag inte förmådde ta in mera nytt.
Därför gick jag mellan bokryggarna i biblioteket och sökte bland dem jag redan läst. Och fastnade för: Carl-Johan de Geers biografi-roman ”Jakten mot nollpunkten” från 2008 och Ivar Lo-Johanssons memoar ”Pubertet” från 1979. Jag hade inga baktankar, inte heller undrade jag över varför jag plockade fram båda volymerna samtidigt. Båda hade jag skrattat tillsammans med flera gånger redan, jag tänkte att de skulle ta mig genom det som kändes som en slags leda vid alltför många bokstäver, alltför skruvade eller introverta berättelser.

Det eftersträvade inträffade. Jag skrattade högt åt Carl-Johan de Geers lakoniska berättande och Ivar Lo:s självgranskande drog mig raskt in i hans tankevärld. Men samtidigt påbörjades även något annat.
Jag började undra över detta betraktande kring sig själv. Sina olikheter till trots var det mycket som fick de båda gubbarna att likna varandra. Den ene var född adel men ville inte ha något med ”struntet” att göra. Den andre var sprungen ur dem som stod allra längst under adeln, Ivar Lo:s föräldrar hade varit statare. Han växte upp med all den underdånighet som tillkom de underlydande. Just därför spelar baroner och friherrinnor en stor roll i bådas berättelser, och de håller med varandra, trots sina diametralt olika utgångspunkter.
Men det var mera som gjorde att de liknade varandra. Båda hade flyttat runt i Stockholms rivningshus och kämpat för att få ihop till mat och hyra. Ivar Los föräldrar var analfabeter och helt frågande inför det liv han valde. Carl Johan de Geers föräldrar var empatiskt störda, mamman psykiskt sjuk och pappan absolut frånvarande, ingen av dem förstod något av hans konst. Båda pojkarna valde medvetet att leva sina liv så helt annorlunda sina föräldrar det gick. Trots motgångar, svält och bakslag helt övertygade om sin egen förmåga.

Båda skriver med jaget som medelpunkt, som det alldeles självklara navet för livet. De berättar med inlevelse om de egna känslorna, tankarna och önskningarna. Nu kan någon hävda att jag inte kan förvänta mig annat när jag sätter mig att läsa memoarer, den typen av litteratur förutsätts handla om den egna personen. Sant. Men det är något grandiost över båda böckerna, båda författarna. De ber aldrig om ursäkt för något. De redovisar utan skrupler sina avigsidor, bekymrar sig inte det minsta ifall deras sexuella lustar eller aversioner skulle kunna verka frånstötande. De bara utgår från att läsaren är intresserad. Det fick mig att fundera vidare.
Kunde det vara något manligt? Vilka fler memoarer, självbiografier hade jag läst? Jag började rannsaka minnet och kom ihåg en rad män: Charlie Chaplin, Nelson Mandela, Pablo Neruda, V.S. Naipaul, Mo Yan. Ett antal politiker har skrivit eller låtit andra skriva om sig själva: Bill Clinton, Göran Persson, Pierre Schori, Per Ahlmark, Ingvar Carlsson för att nämna några. Fredrik Reinfeldt har sagt att han tänker skriva, men det har bara skrivits om Mona Sahlin.
Doris Lessing har likt många författare använt sig själv i romansviten ”Våldets barn”, hon har även skrivit sina memoarer i två band men jag har inte läst dem. Däremot har jag läst ett antal kvinnors berättelser om hur de varit förtryckta, sexuellt utnyttjade, förnekade, sjuka det vill säga : i underordnade positioner. Nyss läste jag Sara Lidmans dagböcker. Hon drivs, ständigt tvivlande på sin förmåga, av plikt gentemot andra och världen.
När jag hittar en memoar av en kvinna som har en grandios syn på sig själv lovar jag att skriva om det.