Maria Hamberg: En injektion med mod och motstånd

Nr 2/2019

Den där känslan. Av underlägsenhet, av att inte duga, av att vara fel sort. Jag vet att ni vet vad jag talar om, de flesta av oss som inte bestämmer över andra är liksom impregnerade med det. Men, det måste inte vara så. Vi är inte tvungna eller bundna eller ödesbestämda att acceptera allt som ramlar över oss. Det går att kämpa emot. Det går att räta på ryggen och ge sig själv sitt riktiga och rättmätiga värde. Hjälpen att se klarare kan komma från det mest oväntade håll. Själv har jag fått ökad syretillförsel tack vare en liten roman av Jamaica Kincaid, Min mors självbiografi.
Berättelsen handlar om henne, Xuela, vars mor dog i samma stund som hon föddes. Fadern tog då barnet och lämnade det till sin tvätterska. De första sex åren av sitt liv såg hon sin far var fjortonde dag, i samband med att han hämtade de tvättade och renstrukna kläderna. Tvätterskan gav henne en säng, mat och kläder. Men ingen kärlek. Tvätterskan hade ingen kärlek att ge, varken till henne, inhysingen, eller till sina egna barn. Så helt oförmodat hämtade fadern henne, han hade gift om sig och ville nu att hans dotter skulle bo hemma hos honom och – gå i skolan. Styvmodern ville henne inte väl, flickan lärde sig att ständigt vara på sin vakt. Fadern var för det mesta borta, han var polis. En korrumperad sådan, skulle det senare visa sig.
Allt det här händer i Karibien, i Dominikanska Republiken. Flickan Xuela, som ingen bryr sig om, utvecklar ett slags sjätte sinne. Hon kan nästan lukta sig till misstro, misstänksamhet, fientlighet, avoghet, avund – och hon förstår att hon inte kan bekämpa alla dessa motviljor mot sig själv och alla andra icke-vita. Istället lär hon sig att gömma sina känslor på insidan. Hon gör inte som så många andra gör och gjort, hon internaliserar inte sitt förtryck. Istället för att låta sig bli slav och kuvad bejakar hon sig själv. Hon gläds och njuter av sin sexualitet, hon luktar på sina kroppsvätskor och tycker att det som kommer från hennes kropp är både naturligt och bra. Hennes mor tillhörde en liten rest av den dominikanska ursprungsbefolkningen som överlevt. Namnet Xuela var hennes. Xuela bär det med stolthet, trots att många av de helt vita kolonisatörerna och alla som kryper för dem föraktar henne just på grund av hennes ursprung.

Texten är skriven som en monolog, läsaren får ta del av Xuelas tankar. Som den här: ”…gå till kyrkan – var ett påbud, mer eller mindre. Det var ytterligare ett tecken på underkastelse, för vad skulle det ha blivit av de överlevande om de inte anammat segrarens religion?” … ’O Jesus, jag vill vara den trogne tjänaren, om du vill stå mig nära, min Herre och vän.’ Hör ni inte vad ni sjunger? En herre kan aldrig vara en vän, det är två skilda personer.”
Eller den här, när Xuela funderar över de vita i allmänhet:
”…de bodde mitt bland människor de inte kunde med, och de gjorde det inte med någon lätthet, de var inte lyckliga, och ändå gjorde de det!”
Och hennes tankar om sin husmor:
”Hon visste ingenting om dem förutom att färgen på deras hud, deras skyddande skal, var svart, och det gillade hon inte.”

Jamaica Kincaid skriver fram Xuelas tillvaro på ett fenomenalt sätt. Samtidigt som det är ett slags lidandets historia, fyller Kincaid Xuela med stolthet och mod. Inte någon gång hemfaller Xuela till självömkan. Tvärtom, hon vänder allt till sin fördel. Sin far genomskådar hon som en som böjt sig för förtryckaren, som övertagit kolonisatörens värderingar och gjort dem till sina. Det är som att hans uniform växt fast i ansiktet på honom, tycker hon, den han en gång var finns inte längre. Han är sinnebilden av det hon inte vill bli!
Läsningen är som en injektion i mod, och som en lektion i motstånd.