Ett läsäventyr av gammal gott snitt

[Ur nummer: 01/2005] Roy Jacobsen är norrman och mest känd i Sverige som författare till arbetarkrönikan Segerherrarna. För den fick han Ivar Lo-priset 1994.
Torgest Torhallasson heter hjälten i Jacobsens nya roman Frost. Precis som Oscar i Günter Grass Blecktrumman växer han inte mycket i sina barnaår och kallas därför kort och gott Gest. Det namnet ska följa honom som vuxen. Gest är läraktig, hans far är bonde, smed och hantverkare. Till saken hör också att Gest är islänning, född år 993 efter Kristi födelse.

Jacobsens roman utspelar sig alltså i nordisk vikingatid och börjar på Island där Gest som fjortonåring hämnas sin fars mördare genom att dräpa stormannen Viga-Styr. Han måste fly landet och forslas över havet till Norge, där han känner lukten av skog för första gången. Men väl i Norge måste han återigen fly, Viga-Styrs hämnare spårar honom. Gest gömmer sig hos en präst och kommer i kontakt med Vitekrist och tron. Sin litenhet kompenserar han med stort mod och intelligens. Han får vara med om många äventyr, förvecklingar och strider. Efter att nästan ha dödats av Jarlen Eirik blir han dennes rådgivare och vän. Gest har en värdefull förmåga att se där ingen annan ser, han minns och kan upprepa allt han hör.

Läsaren får följa det storpolitiska spelet och beslutsgrunderna när Eirik regerar Nidaros och med tiden seglar över med en stor här till England för att med Kung Knut lägga landet under sig.
Den nya tiden är kristen; de gamla lagarna, den starkes rätt, upprätthållna av rått våld och blodshämnd är på väg ut. Romanen handlar om detta skifte i hjärtat på forntidsmänniskorna, som på sikt kommer att förändra samvete och samhällsmoral, självmedvetenhet och livsideal.
Gest flyr från hämnden och i sin hemlöshet blir han alltmer påverkad av den kristna tron. Han förälskar sig, blir far, får en blodsbroder. Han funderar över våldet, fredlig samlevnad, försoning. Han drömmer om att bli skald, han kan många diktverk och kväden utantill, också de som prästen lär honom på latin. Mot slutet av romanen – jag skulle tro att han då är runt trettio år – är han en skriftlärd och börjar skriva ner historien om sitt eget liv i en bok. Vi ser en diktare födas, i modern bemärkelse.

Jacobsen leker med ordet ”frost” genom hela romanen, ger det många betydelser, men till sist handlar det om Gests ”kristna” rädsla för döden, där han som hedning accepterade den som en del av livet. Varken blodshämnd eller krigarära kan ge hans liv mening.

Jacobsens stil är som vanligt infallsrik och åskådlig, mättad av nordmännens korthuggna tonfall och kärva sätt att umgås. Skriver man om fornnordisk tid kan man inte bortse från de isländska sagorna. Om folk verkligen talade så lakoniskt och kärnfullt är en annan fråga, men det ger lyster åt en roman som imponerar stort med sin djupa kunskap och realism. Frost är Jacobsens bästa roman hittills och rekommenderas härmed för den som gillar ett riktigt läsäventyr av gammalt gott snitt.