Man säger att varje läsare skriver sin egen bok. Historien som författaren skrev på papperet omvandlas när den passerar genom ögonen på den som läser, vi tolkar berättelsen med hjälp av våra erfarenheter och den tid vi lever i och får på så vis vår alldeles privata version. Författaren lägger in små detaljer för att skapa närvaro i texten och vi som läser plockar omedvetet och girigt upp dem, för att fylla dem med vårt eget innehåll. Till exempel: huvudpersonen öppnar en blåmålad altandörr. Med det ville författaren skapa en känsla av grekisk värme, sedan följde en beskrivning av en hetta fylld av pinjedoft och syrsors sus men i hjärnan för mig blixtrar bilden av dubbeldörren till torpet där min mormor bodde förbi. Den var blå och sprucken av ålder och den hade inte något handtag utan öppnades av en jättelik hemsmidd nyckel. I farstun innanför stod mormor med sitt blommiga förkläde och log med köket fullt av sylt och knäck.

Vips är fantasin som omger författarens karaktärer fastnaglade i ångermanländsk granskog istället för rödbrunt karga bergssluttningar. Och trots att min fantasibild skiljer sig så mycket från den som författaren antagligen var fylld utav blir jag glad av min bild, av att jag känner igen mig i dörren och så tycker jag att författaren lyckats fånga något väsentligt. Det här sker utan att jag tänker på det, det är en undermedveten process som skapar och omskapar bokstäverna till filmatiserad berättelse inne i huvudet på mig.
Men ibland skär författarens formulerade ord igenom och trasar sönder bilderna som vill uppstå. Det hände mig nyligen när jag läste Kapka Kassabovas bok Gata utan namn. Kassabova beskriver i boken sin uppväxt i en betongförort utanför Sofia i Bulgarien, Ungdom3 hette den. Hon bodde i hus nummer 328, gick i skola nummer 81. I texten blandar hon sina barndomsminnen med vad hon upptäcker som vuxen återvändare.

Jag som bott 20 år i ett grått betonghus i Alby, en av Stockholms miljonprogramsområden känner igen mig – trots att det är så mycket som skiljer. Kassabova berättar att utomstående aldrig hittar bland skogen av numrerade hus, de är ologiskt uppställda. Så var det i Alby också, de som kom på tillfälligt besök gick vilsna omkring och försökte förstå. Hon berättar om lervällingen på gården och jag tänker på hur det såg ut när gårdens alla killar envisades med att sparka fotboll på den enda gräsmatta som fanns. Hon berättar om sina föräldrars försök att skapa ordning i den alltför lilla lägenheten och jag minns förrådet som var travat upp till taket med prylar.
Men så kommer det en rak höger och klappar till mig så jag undrar vad jag gjort henne som nyss var så trevlig. Hon berättar om mannen i lägenheten ovanpå ”iklädd ett fläckigt hustrumisshandlarlinne”, om kompisens pappa som är lastbilschaufför ”för att han inte klarade matten i skolan” och om mannen intill henne på flygplatsen: ”ett kutryggigt klippblock till karl med snickarhänder och cigarrettaskgrå skäggstubb hos en förlorare.” Hon förvånas att han inte har ”Gastarbeiter” tatuerat i pannan.

Det blir så tarvligt när Kassabova blandar ihop sitt förakt för den stalinistiska staten med dess innevånare, när hon låter hatet mot förtrycket drabba dem som var än mer förtryckta än hon. Hon hade intellektuella föräldrar med internationella kontakter, en mormor och morfar som kunde ta med henne på semestrar vid Svarta Havet och inte minst: en dröm om att slå sig fri – någon annanstans. Arbetarfamiljerna i huset arbetade på fabrikerna i närheten och hade ingen möjlighet att ta sig därifrån, likt oss i Stockholms förorter hade de tvingats till staden för att få en inkomst.
Men just därför är boken värd att läsas. Det är samma avståndstagande för arbetare och förort som i svensk press, bara mindre maskerat och därför lättare att genomskåda. ”Gata utan namn” putsar klassglasögonen.