Det har kommit flera böcker som utspelar sig i vården de senaste åren. Olika utgångspunkter, olika fokus. Ingen som läst har nog kunnat undgå att ta del av den stress som för personalen inom hemtjänsten eller på äldreboenden och sjukhus blivit normal vardag. Det är ett ständigt flängande och alltid väldigt korta samtal med patienter/vårdtagare.
Men i Pelle Olssons roman Hemgång från 2012 blir det så påtagligt att jag känner hur pulsen går upp, fast jag sitter still i stolen. Huvudpersonen, Göran, är sjuksköterska på ett privatiserat äldreboende i Stockholm. Han är en av två sjuksköterskor med ansvar för sju avdelningar med dementa åldringar.
Förutom mediciner och omläggningar är det rapporter och dokumentation, kontakter med gode män och anhöriga. Ständigt rings det, ständigt kallas det på honom, är det inte en boende som plötsligt blivit dålig på fjärde våningen så är det termometrarna som inte fungerar men som ledningen inte vill byta ut på grund av kostnaderna. Hela tiden blir han avbruten, i tanken, i talet, i arbetet.

Jag känner igen det. Inte från vården men från tiden jag arbetade på Scania. Förutom att vi skulle jobba ”effektivare” för att ”minska tidsspillet” skulle vi dokumentera och fylla i rapporter. Samtidigt som vi hela tiden blev några färre personer som skulle montera ihop samma antal lastbilar. Jag upplevde det som att de invaderade hjärnan, jag fick mindre och mindre utrymme att tänka på mina egna bekymmer medan händerna gjorde det ryggmärgen kunde.

Ändå är det Olsson beskriver flera snäpp värre. Trots allt är det skillnad på lastbilar och människor. Hann jag inte med det jag var satt att utföra så var det bara ett chassi som inte blev färdigt i tid. Personalen på äldreboendet hanterar människor! De är visserligen dementa och kommer inte att komma ihåg vad de utsätts för, de är oförmögna att klaga i rätt instans, men de är likafullt människor. Det går inte lika lätt att bestämma sig för att ta lunch fast man inte är klar, den gamla kan inte behöva vänta på maten eller medicinen eller omläggningen eller att få gå på toaletten. Men det värsta är nog det sönderhackade tänkandet. Att han inte har utrymme att tänka klart kring ett problem förrän han tvingas ta itu med nästa. Det handlar inte om att hålla tre bollar i luften, det handlar om fem, tio olika saker, samtidigt.
I mellanstycken låter författaren Göran fundera hur det var förut, på 80-talet. Det som då kallades ålderdomshem var fulla av rätt friska åldringar som kunde följa med på utflykter eller sitta i vävstugan ett par timmar. Numera får ingen plats på ett äldreboende förrän de absolut inte klarar sig hemma, om ens då. Trots att skötseln av de boende på hemmet kräver mer eftersom de är värre däran är personalen betydligt decimerad. Det knapras in på litet i taget. Två boenden som båda ägs av samma bolag kopplas ihop på helgerna, tre sköterskor delar på fjorton avdelningar tillsammans. Att sedan det andra boendet ligger i andra änden av stan syns inte på papperet. Men det innebär att ingen kan bli duschad på helgen. Även promenader, trubadurer och gudstjänster rationaliseras bort. Det är för krävande att ta hand om de gamla som inte kan hålla sig lugna under de stora sammankomsterna, bättre då att ta bort dem helt.
Jag antar att tiden redan sprungit förbi Olssons skildring, det lär vara ännu stressigare nu. Men inte desto mindre är det en viktig bok, var och en som läser den förstår varför så många inom vården blir utbrända. Det är omöjligt att både klara jobbet och vara empatisk någon längre tid när situationen ser ut som den gör för Pelle Olssons huvudperson. Ändå är det precis vad varje normalt funtad person försöker.