Maria Hamberg: ”Hon var som från en annan planet”

Nr 3/2020

Jag minns hur vi tittade på varandra, vi andra runt korvbordet på charkfabriken, när sommarvikarien från Djursholm berättade att hon fått lägenheten vid Högalidskyrkan av sin pappa i artonårspresent. Högalid! Alldeles vid spetsen av Söder, mitt i Stockholm! Jag bodde med min familj i en fyra ute i Alby, Botkyrka. Mercedes som stod mittemot också, fast hon flyttade till Tullinge sedan. Olga bodde i Hallunda och Hilka i Skogås. Ingen av oss hade ens drömt om att kunna bo innanför tullarna. Vi var och skulle förbli pendlare, så länge som det fanns arbete för såna som oss inne i stan. Att bara få en lägenhet, värd flera miljoner! Vi såg på varandra men sa ingenting.
Det var mera med den tjejen som vi inte förstod. Förutom att hon på något sätt var naiv och totalt ovetande om hur till exempel Försäkringskassan fungerade eller hur isterbanden som vi gjorde skulle inmundigas så var hennes uppträdande på samma gång tvärsäkert och världsvant. Hon följde inte något mönster vi kände igen, hon var som från en annan planet, Djursholm.
Första gången det tillverkades blodpudding sa hon:
”Ser blodpudding ut så där? Det fick man ibland på skolan, med då var det platta skivor. Man steker det, va?”
Vi tittade på varandra igen under tystnad tills någon harklade sig och höll med.
”Hur då?” frågade hon då.
Efter ännu någon sekunds tystnad sa jag: ”I smör, i en stekpanna. Men det får inte vara hur hett som helst.”
”Är det svårt?”
”Nej. Fast du måste skära den i skivor först. Lägg biten som en limpa och använd en vass kniv.”

Dagen efter berättade hon stolt som en treåring att hon både köpt, stekt och ätit blodpudding i sin lägenhet med utsikt över Västerbron och Kungsholmen. Hon berättade det som om det varit en väldig bedrift, jämförbart med att ta körkortet. Sedan konstaterade hon med en suck att hon nog måste köpa ny säng: ”Vem vill vara vanlig, alla har ju Hästens nu…”
Jag tänker på henne ibland. Varje gång jag ser Ebba von Sydow på teve påminns jag om henne som arbetade med oss några veckor en sommar. Den naiva okunnigheten som faktiskt inte var spelad utan berodde på en uppväxt isolerad från klassklyftor. Jag ler vid minnet av när Ebba von Sydow påstod att hon också tillhörde arbetarklassen eftersom hennes pappa och mamma alltid arbetat. (Till skillnad från dem i bekantskapskretsen som levde på kapitalets förräntningar.)
Jag fascineras av att det fortfarande finns människor med så tjocka skygglappar att de inte förstått att de som kör tunnelbanan eller bussen inte har det likadant, men så minns jag ett radioinslag från någon av Stockholms nordöstra förorter, barnen i radion hade aldrig åkt kollektivtrafik. De blev skjutsade.

Därför är det sådan befrielse att läsa skildringar från vad som timas bakom deras stängda dörrar. För stängda är de. Wallenbergarnas valspråk är ”Verka men inte synas”. Problemen sopas under mattan, förtigs eller skickas bort.
Carl Johan de Geer, född till att bli baron de Geer valde att bli konstnär. Uppvuxen i diverse diplomatlägenheter, uppfostrad av uniformerade barnsköterskor, halvårsvis inneboende antingen hos sin mormor med tamburen full av nazistiska tidningar eller på farföräldrarnas gods i Skåne där han brutalt mobbades av arrendatorsbarnen, alltid utan kontakt med sina föräldrar tog han avstånd från adelsstruntet, som han kallar det. Hans självbiografiska Jakten mot nollpunkten är både underhållande och informativ. Inget är på något sätt förvånande då man läst Evelyn Waugh, Yvonne de Geer eller Cecilia Gyllenhammar. Men ändå. Att människor kan vara så totalt empatilösa. Eller som hon som arbetade hos oss, så absolut okunniga om andras levnadsvillkor.