”Jag saknar strömmingen på bordet”

Nr 10/2022

Sommartid läser jag i stort sett ingen skönlitteratur. Det är så mycket med alla sommaraktiviteter, besök och festligheter som ska trängas in på några få veckor. Men en sak läser jag: kokböcker. 

Jag har en stor köksträdgård där jag hämtar förutom potatis, lök och sallad även tomater, mangold och sockerärtor, broccoli, zuccini och persilja. Och för att variera anrättningarna läser jag kokböcker för att inspireras. 

Den här sommaren har larmen om den försvinnande strömmingen duggat tätt, det började märkas redan för några år sedan men inte förrän nu har det liksom nått media på riksplanet. Men eftersom jag bor i Höga Kusten, hjärtat av surströmmingslandet, har det länge pratats om hur strömmingen inte bara blivit färre till antalet men också mindre i storlek. När jag var liten bråkade vi på pappa för att han alltid lade ut för många nät, han fick båten överfull, relingskanten gick bara några centimeter över vattenytan, så tung blev den av all fisk. Vi var rädda att han skulle drunkna, men han tyckte det var så väldigt roligt att gå runt bland husen i byn och ge bort hinkvis med strömming till midsommar. Tanterna blev glada och blodlakade för att sedan göra både rullströmming och saltströmming, de gjorde ättikströmming och ansjoviskryddade filéer. Alla åt fisk på längden och tvären till en bit in i juli. 

Så är det inte längre. Fångsterna har minskat med hälften år efter år, i år ringde min syster och jublade när de fått 14 stycken! Inte fjorton kilo, inte fjorton hinkar, utan fjorton stycken! 

Själv har jag inte ätit någon strömming alls i år. Mest bara grönsaker och nypotatis med recepten tagna ur diverse olika kokböcker. Och det var i en av dem jag hittade en berättelse som jag vill delge er. I Bo Hagströms kokbok Från mormor till medelhavet skriver han om hur hans mormor i Simrishamn om vårmorgnarna gick ner till hamnen för att vänta på vrakarna. De fiskare som följde sillstimmen ut mot djupare vatten och lät näten driva med strömmen tillsammans med fisken kallades vrakare. Fisken som ätit upp sig efter leken och därefter dragit sig ut på djupt vatten är de finaste och mest delikata. Det fiskades selektivt, för smakens skull. Detta var strax efter kriget och en bit in på femtiotalet. 

Men så kom trålarna. Allt fångades i trålen. Med de ökande fångsterna sjönk kvaliteten på fisken, och dessutom fick de så mycket fisk att de inte hade avsättning för allt. Överproduktionen förvandlades till fiskmjöl som blev till kycklingfoder. På så vis förstördes inte bara den fina vårsillen men även kycklingen. Numera går mer än 80 procent av all fångad fisk i hela Östersjön och Bottenviken till att bli fiskmjöl för att göda lax som odlas i Norge. För ett kilo lax krävs det fyra kilo fiskfoder…

Så kom hösten och besöken och aktiviteterna avtog, jag återupptog läsandet av Peter Wohllebens Trädens hemliga liv för att lära mig mer om skog och skogsvård. Och där hittade jag en fantastisk uppgift. En japansk forskare, Katsuhikio Matsunaga, har bevisat att syror från nedfallna löv som spolas ut i havet utgör den första och viktigaste byggstenen för tillväxten av plankton! Så mer blandskog, mer lövträd i barrplanteringarna stimulerar mer fisk i havet. Allt hör ihop, det finns inga isolerade ekosystem. 

Som före detta livsmedelsarbetare tänker jag att vi som arbetar med mat behöver bli bättre på att förstå sambanden kring maten vi producerar. De som tjänar pengar på att skicka lax kors och tvärs över jorden för att fileas i Thailand och säljas i Holland kommer inte att sätta några blåslampor på den här typen av kunskap. Det är vi med fötterna i produktionen och hjärtat hos människorna som måste reagera.