[Ur nummer: 02/2004] En yngre uppmärksammad författare sa i en intervju att han var tacksam för att klass-känslan var så svag hos honom, eftersom han då kunde börja skriva riktig litteratur på en gång, utan att ta omvägen över ett hämmande socialt ursprung. Det där uttrycker en kulturuppfattning som författare från arbetarklassen ständigt har fått slåss emot: Skriv gärna om ditt klassursprung men dra inga politiska växlar på det, då tas du inte på allvar. Klasserfarenhet ses som en litterär barnsjukdom som den gode författaren växer ur.

I slutet på 1980-talet läste jag Jan Fridegårds roman Lars Hård. Det var som att läsa en 30-talsversion av Ulf Lundells Jack, fast Fridegårds rebell har djupare rötter i den arbetarklass jag var uppvuxen i. Det jag gillade var att Lars Hård så nära beskrev min egen livskänsla och klasserfarenhet, där hade inte mycket hänt på ett halvt sekel. Han idealiserade inte sin omgivning – han såg värdefulla moraliska egenskaper men också inskränkthet och småskurenhet. Att läsa Lars Hård var som få andas friskt syre.
Ulf Lundells Jack kom 1976 och blev min första stora litteraturupplevelse. Jag var femton år och läste mest serietidningar, Alistair MacLean och Sven Hassel. Jag minns läsningen som ett lyckligt frihetsrus, här fanns både rebellens livsglädje och en suverän språkbehandling. Jag började skönja en väg ut ur det känslofängelse som min pubertet var. Det finns en större värld därute, om du vågar ta för dig är den din, sa romanen. Jack var ett löfte om individuell frigörelse utan det kollektiva klassbagaget som Lars Hård bar på. Lundells debutroman planterade nog författardrömmen i skallen på mig.

Jag var inte Jack. Hur mycket jag än önskade det. Jag var Lars Hård. När jag till sist kom mig för att läsa Fridegård levde vi i en ny samtid. Palme hade mördats. Folkhemmet stod inför en exempellös nedmontering. Klasserfarenheter tystades ner. Den borgerliga pressen påstod att arbetarklassen som ”begåvningsreserv” nu var tömd.

För att bli författare måste jag utplåna min känslomässiga bindning till arbetarklassen, trodde jag. Därmed också en stor del av mig själv. Med Lars Hård försökte jag sudda ut mitt klassursprung. Han misslyckas, blir istället förödmjukad och märkt av sitt flyktförsök. Ändå vinner han ett slags seger, i det att han återvänder och försonas med sin klass. Det är då förvandlingen äger rum, det är då han blir författare.
Själv vill jag som den unge författaren jag nämnde i början stå fri från ett hämmande klassbagage för att skriva riktig litteratur. Jag misslyckades. Det tog några år innan jag förstod att jag aldrig kunde bli någon annan än den jag var. Det jag försökt undvika var i ju själva verket min styrka, mitt ämne.

Snacket om en klassrensad ”riktig” litteratur är båg. Bra litteratur däremot, synliggör det som skiljer och förenar människor från olika sociala miljöer. Där klasserfarenheter möts och bryts utspelas en farlig urscen; tankar på social jämlikhet börjar gro.