NO PASARÁN! Jag läser det klassiska slagordet i en pinfärsk svensk roman och påminns om att Stig Dagerman läste en dikt högt med samma titel på ett protestmöte mot Franco-regimen 1946. No pasarán, det betyder ”här ska ingen passera” och myntades som ett stridsrop mot fascismen under det spanska inbördeskriget 1936–39. Men den demokratiskt valda regeringen besegrades av fascisterna, trots att många tusen frivilliga reste ner till Spanien för att slåss för republiken.

No pasarán! Ropet hörs också i Jesper Weithzs nya roman ”Vintersystrar” men här i ett kallt helt samtida Sverige präglat av sociala skillnader och avstånd: en anonym kvinna utslungar orden i utkanten till en demonstration mot nynazister och den växande fascismen i landet.

För några år sedan gjorde Jesper Weithz en av de mest övertygande romandebuterna på länge. ”Det som inte växer är döende” börjar som ett trovärdigt och intelligent porträtt av ett framgångsrikt medelklasspar, där kvinnan drabbats av en sällsynt graviditetsjukdom som bara kan behandlas i Brasilien, dit paret är på väg från olika håll. Naturligtvis går planerna om intet.

”Det som inte växer är döende” utvecklar sig till en kuslig thriller om den nyrika, självupptagna eliten i väst och hur den i sin omåttliga konsumtionsbubbla gör sig blind för klimathot och växthuseffekter. Romanen stannar inte vid hotfulla antydningar, katastrofen är redan här. Weithz lyckas väva samman psykologisk realism med hur allt brakar ihop – globalt klimatkaos, stigande hav, börsfall, terroristattacker, strejker, allt i en verklighetstrogen apokalyps som vi är mitt inne i.

Jesper Weithz är född 1974 och har ett förflutet på den antirasistiska tidningen Expo. Han har varit kulturredaktör på socialistiska Flamman, han är också grundare till klimattidskriften Effekt. Nu i höst kom hans andra roman, ”Vintersystrar”, som utspelas i ett vintrigt och klaustrofobiskt Stockholm.

Weithz ger sig i kast med att skildra två unga sjuksköterskors vardag. Lollo och Amina, sedan barndomen är de bästa vänner och varandras trygghet, nu jobbar de på samma kirurgavdelning på Södersjukhuset. De kommer båda från förorter med fattigstämpel, Amina har flytt från Iran med sin traumatiserade mamma, Lollo är uppvuxen i en trasig arbetarfamilj. Självkänslan är inte den bästa. Livserfarenheten kan kokas ner till förlust, att alltid förlora.

Deras historia berättas i korta, intensiva kapitel, med en språklig precision som fokuserar mycket på kroppslighet och känslor. När sjukhusavdelningen drabbas av uppsägningar protesterar Lollo och engagerar sig fackligt, medan Amina tar chansen och klättrar socialt. Hon flyttar till en stor lägenhet i innerstan efter att ha blivit älskarinna åt den gifte överläkare som ska verkställa nedskärningarna. Systerskapet prövas till det yttersta och vänskapskrisen tycks också släppa lös deras personliga trauman från barndomen.

De vill båda hitta en ny riktning in i vuxenlivet men det sociala arvet är tungt. Bostadsbrist och maktlöshet på jobbet tvingar dem att bli fiender. Om de som barn haft en nästan telepatisk kontakt tycks de nu ha tappat hoppet om att kunna förstå varandra.

Jesper Weithz har med sina två böcker förnyat den radikala, samhällsinriktade romanen.

Stridsropet No pasarán har överlevt in i vår samtid, kampen mot vanmakten i det nyliberala samhällsklimat där fascismen frodas är långt ifrån över.