Maria Hamberg: Berättelsen gav insikt i den CP-skadade pojken

Nr 1/2020

Jag minns inte riktigt, men det borde ha varit i närheten av millennieskiftet. Jag var medlem av Föreningen Arbetarskrivare, hade ännu inte kommit ut med någon bok men hade fått några noveller publicerade.
En gång i månaden samlades vi, skrivare med ambitioner, med förhoppningar om en skrivande framtid, med heltidsarbeten som bilmontörer, sjukvårdsarbetare, butiksbiträden. Framför allt var vi individer med historier vi ville berätta och få hjälp av varandra att få ner på papper som litteratur. Vi samlades i olika kök, satt runt köksbord och lyssnade till varandras alster. Vi hjälpte varandra genom att komma med kritik.
Då trodde jag fortfarande att kritik betydde negativa omdömen. De andra lärde mig. Kritik betydde att vi pekade både på textens starka som svaga sidor. Vi kunde tycka att författaren skulle förstärka den eller den karaktären, eller stryka det eller det stycket. Eller kanske kasta om. Det var givande och roligt. En skrivkurs utan lärare, en skriv- och lyssnarkurs, för jag lärde mig lika mycket av de andras texter som genom deras kommentarer om mina.
En av arbetarskrivarna var en CP-skadad man som hade sin personliga assistent med sig. Han fick för mycket spasmer om han försökte läsa sina egna texter, det skulle störa intrycket, han överlät högläsningen åt assistenten. Som inte direkt var litterärt bevandrad. Knappt intresserad. Läsningen av hans text var håglös och obetonad, helt utan inlevelse. Ändå har jag aldrig glömt vad Mika Ihanus skrev. Berättelsen om pappan som med mer eller mindre uttalat våld tvångsmatar sonen som inte hinner svälja innan nästa tugga trycks ner i halsen på honom. Samtidigt som fadern med minspel och åthävor gör klart för sonen vilken belastning han är på familjen. Det var bland det värsta jag hört. Det gick inte att komma undan.

Åren gick. Jag flyttade från Storstockholmsområdet till Höga Kusten och mitt deltagande i Föreningen Arbetarskrivare består enbart i att vara en av tre i stipendiejuryn.
Men så hörde Mika Ihanus av sig! Han hade fått ett romanmanus antaget! Fjärilen från Rovaniemi skulle komma ut på Kikkuli förlag!
Han hade fortsatt skriva. Bokstav för bokstav hade formulerat ord för ord, med tårna går det långsamt, men envetet och ihärdigt hade han fortsatt berättelsen om den CP-skadade pojken. Och nu fanns ett antaget manus!
Bara fullbordandet i sig vore en bragd att belöna och uppmärksamma. Men Ihanus är en driven författare. Han formulerar sig väl, sparsamt med elände, känslorna ligger i undertexten. Det är krasst och beskrivande. Jag som inte vet hur det känns att vara instängd i sin kropp – instängd i ett hus utan rätt att använda de hjälpmedel som är nycklarna till livet – jag får insikterna om handikappets begränsningar, likt pojken, nertryckt i halsen. Jag kunde bara läsa en bit i taget, men kunde inte heller hålla mig från att så snart jag lagt ifrån mig boken återigen ta upp den och fortsätta. Det är väldigt bra!
Och samtidigt som det är så oerhört sorgligt finns där så mycket förhoppningar hos den unge mannen i romanen som till slut får flytta hemifrån, som tilldelas en egen lägenhet och kan börja styra sitt liv med hjälp av LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Här får han andrum, möjlighet till kreativt skapande och hjälp att ta sig till föreningar och sammankomster, bio och restauranger. Tillämpningen av LSS tillåter honom vara en individ, med egen vilja och mänskliga rättigheter.

Dock, han och alla andra funktionshindrade är i beroendeställning till försäkringskassans bedömningar, godtyckliga lagtolkningar och opålitliga politiker. I epilogen skriver författaren att han ”med denna berättelse äntligen fått tala till punkt. Eller sätta ett kommatecken. Livet fortsätter så länge jag får leva på mina villkor.”