Maria Hamberg: ”Coronakrisen avslöjar klassamhället”

Nr 5/2020

När jag skriver den här texten är den socialt distanserade påsken 2020 just avslutad. Mål & Medel har lång pressläggning, men även om mina bokstäver inte når er förrän om en månad tror jag att ämnet har fortsatt aktualitet. Eller rättare, jag vet att det har det.
Klassklyftor, klasskillnader. De har funnits, finns och de består. Men… Nota bene i det samhälle som avbildas, pratas om och bestäms över av makthavare och myndigheter, närmast i det fördolda.
När det kom fram att det var en väldig överrepresentation av insjuknade och döda från Stockholms norra, invandrartäta förorter tappade beslutsfattarna hakan.
”Vafförr då, då? Vafför är det på detta viset?”
Sedan svalde de, rättade till anletsdragen och kom fram till att det nog berodde på språksvårigheter, att informationen inte gått fram, att de varit sämre till hälsomässigt redan från början. Det vill säga: det var deras eget fel.

Att arbetande människor bor i städernas utkanter är inget nytt, inte heller att de inte likt beslutsfattarna och deras bekanta och synliga omgivningar kunnat arbeta hemifrån eftersom de är städare, hemsjukvårdare, busschaufförer, snabbköpskassörskor, kort sagt de innehar samhällskritiskt viktiga arbeten som kräver daglig närvaro. Min erfarenhet av Stockholms industri och arbetsliv är att en stor del av mina arbetskamrater var av utländskt ursprung. Bilderna från dagens kollektivtrafik och offentliga vård säger samma sak. Och det är likadant i Malmö och Göteborg, och resten av Sverige.
Låglöneyrken är arbetaryrken, befolkade av män och kvinnor, svenskar och invandrare, ju lägre lön ju större chans att arbetaren i fråga är kvinna och/eller invandrad.
Men nu när coronapandemin avslöjar hur uppdelat samhället är väljer makt, myndigheter och media att bortförklara skillnaderna. För bilden av Sverige är ju den som synts på kultursidorna, hörts i radio, lästs om i romaner och setts på i såpor och teve-serier. Och den bilden innefattar sällan några arbetare. Invandrare finns som skurkar, tjuvar, terrorister, prostituerade och våldsutsatta, men det är väldigt, väldigt sparsamt med skildringar som ger en bred, sann bild av det klassamhälle Sverige är.
Bristen på kulturella bilder av det samhälle vi lever i betalas nu återigen av dem som inte får vara med. För jag tror att det är okunskap och inskränkthet som gjort till exempel Folkhälsomyndigheten, FHM, blind för hur äldrevårdens personal tvingats till att alltmer gå på timanställning och därmed inte ha rätt till sjuklön. Jag tror inte att FHM haft en susning om hur situationen för Kommunals medlemmar ser ut i det privatiserade vårdlandskapet.
Som inledningsord till min roman Drömfabriken citerade jag Helmer Grundström som sagt några väldigt kloka ord: ”Det finns landskap i Sverige som är oskildrade i litteraturen och därmed i djupare mening saknar självbild… Litteraturens frånvaro är en svårare brist än människorna själva vet om. Först när konstnärliga skildringar föreligger blir ett landskap synligt för urinnevånarna.”
För oss som befolkar denna osedda värld är det själsligt farligt, nu är det bevisligen rent livsfarligt att vi är osynliga. För att andra ska bli oss varse gäller det till att börja med att synliggöra oss för oss själva, att vi rätar på ryggarna blir stolta över att vi finns.

Därför uppmanar jag oss, allihop, att gå till biblioteken och leta fram det som trots allt ändå finns. Läs Alejandro Leiva Wenger, Athena Farrokhzad, Eija Hetekivi Olsson, Marie Hållander, Johannes Anyuru, Mary Andersson, Torbjörn Flygt. Det finns flera, men vi kan börja där.