Maria Hamberg: Det här landet är inte lika för alla

Nr 10/2021

Titeln De unga vi dödar på Eija Hetekivi Olssons nya roman är provocerande men berättigad inser jag efter att med hjärtat i halsgropen läst boken. Flera gånger var jag tvungen att hejda mig, jag snubblade över bokstäverna eftersom spänningsfaktorn var så stor. Jag måste få veta hur det gick!
Titeln avslöjar. Det gick inte bra… Mer ska jag inte skriva om det, ni måste läsa själv om den ensamstående mamman Miira (som själv är ett utsatt barn i Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland) och dottern Nova som mobbas av både elever och lärare i skolan. Det är gräsligt. Och det värsta är att jag känner igen mig, tror på den skönlitterära skildringen som vore den sann från början till slut. Ingenting av det hemska är otroligt.

Miira pluggar till lärare och jobbar extra i en
affär på kvällarna för att klara ekonomin. Hon lagar mat av det hon snor ur containern med mat som slängts när datumet gått ut. Och hon är lika uppkäftig som hon var i de tidigare romanerna, men den kaxigheten fungerar inte när det gäller hennes dotter. Hon kan inte gå in på rektorsexpeditionen och nita den som sitter bakom skrivbordet och förnekar mobbingen, som försäkrar att de gör allt för att alla barn ska trivas i skolan och må bra. Som antyder att det är Novas eget fel. Att hon är för känslig.
Medan jag funderade på hur jag skulle formulera mig i den här texten lyssnade jag i SRplay på Nickolas Lunabbas sommarprat. Han berättar samma historia som Hetekivi Olsson, om de unga vi dödar. Fast Lunabba berättar sanna historier om verkliga människor, om unga pojkar som skjuter ihjäl varandra. Han känner dem från ”Hela Malmös” basketträningar, alla som skjutit eller skjutits. Han har träffat dem, skakat hand med dem, sett dem växa upp. Sett dem komma till träningarna utsvultna och/eller utan skor att spela i. Deras föräldrar har inte ens fått städjobb i affären. De har inte stulit någon mat ur containrarna, deras barn går till skolan utan frukost, lever på enbart skolmaten. Lunabba frågar: Vad gör det med ett barn som växer upp och får veta att hen går i den sämsta av alla Sveriges skolor? Som bor i ett område där känslan av otrygghet är högst i landet. Där antalet barn som deltar i organiserade fritidsaktiviteter är lägst i landet. Vad gör det med ett barn som ständigt får höra att Sverige inte kan ta emot fler som är som hen? Att Sverige är fullt. Att Sverige inte har råd, tills hen får veta att Sverige är ett av världens rikaste länder och Europas minst tätbefolkade.
Ja, vad gör det med barnen?
Klumpen i magen är otäck.

Man försöker på alla sätt att komma undan. Precis som lärarna på Novas skola som viker undan med blicken, som skyndar sig hem för att slippa se vad som händer i korridorerna. Minns ni skandalrubrikerna och reportaget i Uppdrag Granskning för ett antal år sedan om hur en högstadieskola i Bjästa underlåtit att se mobbingen av en flicka? Hur skolledningen mörkat en våldtäkt och den efterföljande svartmålningen av henne. Och hur prästen i Nätra kyrka öppnade famnen för våldtäktsmannen och skuldbelade flickan? Hon flyttade. Jag hoppas hon klarade sig. Jag gick i det högstadiet på 70-talet. Jag måste fatta att det otäcka inte händer långt bort, inte drabbar enbart ”andra”. Mobbing och utfrysning händer och sker överallt.

Även skjutningar breder ut sig. Det sker inte bara i förorter i storstäderna. Orsakerna är dock samma. Ojämlikheterna är det samma. Klassklyftorna också. Fattigdomen ökar precis som antalet multimiljonärer. Det här landet är inte jämlikt, inte lika för alla.