Jag minns inte vilket år det var, men det måtte ha varit i slutet av 90-talet, som jag första gången hörde talas om en författare som hette Bernt-Olov Andersson. I egenskap av litteraturintresserad montör på
Scania i Södertälje var jag deltagare på en
facklig konferens i Sandviken. Det var omvälvande! Bernt-Olov Andersson berättade om hur och varför han blev författare.
Och när han återgav berättelsen Stig Sjödin hade berättat för honom, om varför Sjödin blivit författare, drabbade historien mig lika djupt som den drabbat både Sjödin och Andersson. Sjödin hade berättat historien om samtalet som blev livsavgörande. Han hade kommit ner på verket och sagt den vanliga öppningsrepliken till sin arbetskamrat, Kalle Hemgren:
– Nå, Kalle. Hur fan är det?
Svaret kom som en oväntad rekyl, som ett skrik ur djupt mörker.
– Du Stig! Jag har suttit här i 25 år och stoppat in rörämnen i det där hålet, OCH DET BLIR ALDRIG FULLT!
Hemgrens svar fick Sjödin att se sin egen framtid utstakad och fick honom att bestämma sig. Han sade upp sig och blev poet. Till Bernt-Olov hade hans pappa sagt när vidareutbildning kom på tal: ”Gå ner i verket gosse! Där har du jobb hela livet!” Så han hamnade som tretton-åring i järnverkets industriskola, fick anställning som skulle kunna vara fram till pensionen.
Bernt-Olov Andersson läste den där gången både egna dikter och bitar ur sina självbiografiska romaner samt dikter av Stig Sjödin. Jag blev knockad och inspirerad på samma gång. Ingen av dessa författare hade jag hört talas om, aldrig hade något så på pricken fäst min egen frustration på papper. Det var som att en dörr, bred som en ladugårdsport öppnat sig!
Nu har Bernt-Olov Andersson skrivit sin självbiografi, och lånat titeln från Stig Sjödins dikt Den osynliga nåden. Ur biografin urskiljer jag bakgrunder till bitar av romanerna Min älskade slaktare, Syrenernas tid och Som en lilja, men som ofta med de verkliga historierna är det lite sorgligare, lite omöjligare.
Andersson växer upp med en våldsam, alkoholiserad pappa och en försagd, blek figur till mamma som inte klarar att hålla pappan stången. Det hade kunnat förgöra honom, men han klarar sig. Själv tror han att det är rockmusiken, kärleken till henne som han fortfarande är gift med och porten till sina känslor som litteraturen öppnade som räddat honom undan bitterhet och elände. Lyckokänslorna smittar när han återger hur han och en skolkompis, i och för sig lovligt men med påhittade orsaker, smitit undan industriskolan i tre dagar för att vara med på en konsert med Jim Reeves, Bobby Bare, Chet Atkins och Anita Kerr Singers på Konserthuset i Stockholm. Vad som hände på olika kulturscener i Stockholm hade folk i Sandviken inte en aning om. Varken Dramaten eller Konserthuset annonserar i landsortspressen. Inte då och inte nu. Bernt-Olov Andersson och hans klasskamrat hade fått reda på det genom att stava sig igenom en artikel i New Musical Express. De hade bestämt sig för att ta tåget till huvudstaden, en resa längre än någon av dem tidigare gjort. (Och då ska vi betänka att det här inte utspelade sig på 30- eller 40-talet utan i början av 60-talet.)
När han talade om att han som 16-åring tänkte åka till Stockholm var hans föräldrar för en gångs skull överens. ”Till Stockholm åker du inte!” sa mamman. ”Så helvete du gör!” sa pappan. Pojkarna åkte förstås i alla fall, och levde på mandelkubb och Trocadero från en tobaksbutik intill hotellet i gamla Klara.
Boken är full av sådana guldkorn. Jag har läst med ett leende, Bernt-Olovs optimism har lyst igenom motgångarna han skildrat. Liksom arbetarskildringar anses inte rockabilly eller countrymusik som ”riktig” kultur av etablissemanget, men kultur är det likafullt! Och härmed även bevisat av existentiellt avgörande betydelse.