Maria Hamberg: Förakt känns likadant nu som i Maja Ekelöfs rapport

Nr 12/2020

Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink inleds med en minnesanteckning. Hon, en gravid ensamstående småbarnsmamma var på hemväg från BVC, hon mådde illa av trötthet och av att ha blivit snorkigt behandlad av barnmorskan. På vägen hem mötte hennes granne: ”Nu du Maja. Nu kan du gå till socialvårdsbyrån och få hjälp.”
Hon berättar att hon under småbarnsåren inte hade tid att läsa tidningar och att hon inte visste att det beslutats om bland annat bostadsbidrag och barnbidrag. Men hon gick till socialbyrån, som i Karlskoga var inrymd i polishuset. Korridoren var full av glada människor som pratade med varandra, de skulle få hjälp med ved, mat och kläder!
Det hade blivit lag på det!

Nästa stycke är daterat: ”Korea-krisen -53”. Det har gått några år sedan hon fick hjälp första gången. Åter har hon varit hos barnavårdsmannen, nu för att barnen behöver vinterkläder. Tjänstemannen säger åt henne att skriva en lista. Hon skriver den i en paus i kvällsstädningen, på socialkontoret, vid hans skrivbord. Men hon kan inte förmå sig skriva ned allt barnen saknar, hon tänker på människorna i Korea och undrar hur många jackor de snart kommer att behöva när allt blir sönderbombat.
Nästa anteckning handlar om när hon ansöker om riktiga skor åt sonen som går i läroverket, hon vill att han inte ska se alltför sjabbig ut bland den fina elitens välskodda barn. På natten innan besöket drömmer hon att hon dör i en papplåda. Utanpå lådan har hon i förväg skrivit: ”Tack för ALL hjälp – ett socialfall.”
På morgonen när hon går till socialbyrån föreslår chefen slamkrypare. (Det var ett slags skor, gjorda av tyg, med dragkedja i stället för snörning.) Maja Ekelöf lyckades framhärda i behovet av ordentliga skor.

Jag läser Maja Ekelöfs bok, minns inte vilken gång i ordningen. Varje gång slås jag av styrkan i det enkla och rättframma berättandet. Hon är städerska. Och fembarnsmamma. Hon arbetar dygnet runt, i stort sett. Ingen barnomsorg. Hon städar borta när hon är färdig med allt hemma. De dagar hon inte orkar gå till städningen på kvällen kliver hon istället upp klockan tre.
Hon skriver för hand, vid köksbordet tidiga morgnar och sena kvällar. Hon tycker att livet mest består av äta, sova och arbeta. För att stå ut läser hon. Allt mellan himmel och jord. Poesi, faktaböcker, reseskildringar, romaner. Och sedan barnen flyttat ut går hon olika kvällskurser. Hon läser svenska för att förbättra sitt skrivande, historia för att förstå hur allt hänger ihop, matematik för att hon tycker sig vara värdelös på det. Men hela tiden hon berättar finns världen i hennes tankar. Hon våndas med krigsoffren i Korea, kan inte sova när det är några arbetare som blivit instängda i en tunnel i Stockholms tunnebanebyggande. Och USA:s allt mer intensifierade krig i Vietnam tar närmast över henne. Med inspiration av sina söner ordnar hon en demonstration i Karlskoga och bär själv ett plakat där hon textat: USA ut ur Vietnam. Av Karlskogas alla människor kom det bara fjorton, skriver hon besviket.

Boken kom 1970, men finns fortfarande att köpa, läs den! Det är ett tidsdokument lika mycket som en klasskildring, och den är underhållande. Bara att bli påmind om att det var de demokratiska presidenterna Kennedy och Lyndon B. Johnsson som på allvar drog igång kriget i Vietnam är värt läsningen. Men mest drabbas jag av den nedlåtande behandlingen som byråkratins tjänstemän visar gentemot Maja Ekelöf. Det är obehagligt eftersom föraktet känns likadant nu för den som blir utförsäkrad, för den som söker assistans, för den som behöver socialhjälp.