Maria Hamberg: Jakten på ekonomisk vinning skapar rovdriften

Nr 10/2020

Februari 1989 började jag arbeta i korvhallen på korvfabriken vid Medborgarplatsen i Stockholm. Innan dess hade jag varit svetsare/plåtslagare, kört truck på ett pappersåtervinningsföretag, skyfflat slagg på en masugn, suttit extravak på sjukhus och hoppat av en läkarutbildning. Mat hade jag lagat hemma i mitt eget kök.
Jag kände mig som en allsidig industriarbetare då jag första skiftet krängde på mig de vita kläderna. Alla maskiner skrämde mig inte, jag hade ju arbetat med flytande stål och tontunga plåtar som lyfts med kranar.
Jag tog i och tog sats som jag gjort på mina tidigare arbeten. Det dröjde inte länge förrän mina nya arbetskamrater började tillrättavisa mig.
”Det är faktiskt mat du arbetar med!”
”Hygien! Har du hört talas om det? Någon ska faktiskt äta det du handskas med!”

Som jag skämdes! Jag hade hanterat råvarorna som vore de plåtar. Medan jag suttit och kört svetssträngar på det som skulle bli brobalkar eller pelare till de nya taken på norra delen av Stockholms Central var det inga problem att lägga in en snus. Nu var det annorlunda.
Av mina arbetskamrater lärde jag mig att respektera det vi framställde, inte bara för vår egen skull, men för kunderna, för dem som skulle äta det. Det var något helt annat än att vara stolt över fina svetsfogar eller finurliga lösningar för att bocka en plåt. Detta var omsorg för andra!
På samma vis som jag i mitt eget kök var noga med kryddning och tillagning blev jag det i korvhallen. Det var vi som stod med stumma, blodfyllda ben på stengolvet som tänkte så. Arbetsledningen var inte alltid lika noggrann. Vi kunde få order att klippa bort mögliga bitar av korv med utgånget datum för att det sedan skulle malas ner i varmkorven till exempel.

Jag tänker på det jag var med om när jag läser om hur slakteriarbetare i USA, Tyskland och Danmark smittats av coronavirus. De arbetar tätt, tätt, vid löpande band i hiskelig fart. Det skvätter blod och vatten, det är kallt, virusen frodas. Allt för att marknaden ska mättas med så billigt kött som möjligt. Är det fläskkött har grisarna matats med sojabönor som odlats på Amazonas brunna jord. Är det nötkött har korna trängts på samma vis som Upton Sinclair berättade om i sina romaner från tidigt nittonhundratal. För inte så länge sedan drunknade flera tusen kor när en båtlast med levande djur sjönk på väg från Nya Zeeland. I Nederländerna står mjölkkorna i ladugårdarna med tre våningar! Är det kycklingar har de sprungit runt bland tusentals andra och blivit av med fjäderdräkten.
Det är jakten på ekonomisk vinning som skapar denna rovdrift på natur, djur och människor. Inte bara djur och natur ses som medel för att öka vinsten, även människor ingår i kalkylen. Hur ska man annars förklara arbetsförhållandena i indiska eller kinesiska fabriker? Eller varför löpande band återinförs på svenska fabriker?

Ju mer jag läser om klimatförändringar, alternativa odlingsmetoder, om gamla sädesslag och deras förmåga att stå emot torka desto mer övertygad blir jag att det är möjligt med en omställning men vi kan inte hoppas att presidenter och statsministrar kommer att lägga lagförslag som begränsar de stora bolagen. Det är bland dem som är närmast produktionen en förändring kan ske.
Jag har plöjt faktaböcker, bland andra: Dave Goulsons böcker om bin, Sven-Ove Karlssons Brandvakten, Gunnar Rundgren Den stora ätstörningen, Fredrik Charpentier Ljungqvist Klimatet och människan och Kelvin Ekelands Landskapets utmarker.