Maria Hamberg: Kunskap innebär inte alltid bra och bättre

Nr 11/2019

Så här på hösten blir det ofta mediadiskussioner om bildning. Anledningarna är många och varierande; skolstart, senaste PISA-mätningen, riksdagens öppnande och motionerande, Nobelprisen och diskussioner om litteraturens betydelse, men det gemensamma är hur den så kallade ”eliten”, den bildade delen av den vill säga, ”eliten” är fullt och fast övertygad om behovet och nyttan av så kallad bildning. Och utan att de uttrycker sig helt klart vet ändå alla vilka det är som behöver bildas…
Jag har läst Ronny Ambjörnssons Den skötsamme arbetaren. Idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 1880–1930 och blivit varse en mängd fenomen som jag väl visste men ändå inte helt förstått vidden av. Ambjörnsson har gått igenom fackföreningsprotokoll, mötesanteckningar från Frälsningsarmén och nykterhetsrörelsen, husförhörslängder och folkbokföring. Anledningen till hela genomgången redovisar han i första meningen i förordet:
”Skötsam var ett ord som ofta förekom under min uppväxt. Den där Lundberg, det lär vara en skötsam person, kunde det heta, och därmed var det mesta sagt om Lundbergs karaktär. Ty skötsamhet innebar inte endast nykterhet, utan innefattade en rad egenskaper som ordhållighet, besinning, eftertänksamhet. Att säga om en person att denne var skötsam var att utfärda ett betyg, ett slags passersedel till den kategori av människor som mina föräldrar tillhörde: de besinningsfulla, eftertänksamma arbetarna.”

Som välutbildad idéhistoriker bestämmer sig Ambjörnsson för att gräva och komma underfund med den fulla betydelsen av ordet ”skötsam”. Det är väldigt intressant.
Genom att studera framväxten och formerandet av arbetarrörelsen i det lilla sågverkssamhället Holmsund från alla olika håll han kommer åt får han fram ett mönster. Och det intressanta är att mönstret är så bekant. I den tidiga rörelsen blandas män och kvinnor, alla pratar på mötena, det är diskussioner och motsättningar, splittringar till och med. Oenigheterna handlar till exempel om vad föreningen ska tycka om dans på bryggan (vilket kan medföra intag av alkohol), insläpp av ”främmande” till dessa tillställningar (främmande betyder ungkarlar från båtarna som just den lördagen ligger vid kaj). När det blir en diskussion om ifall prästen ska tillåtas prata på en av fackföreningen anordnad familjepicknick är man tämligen eniga om att inte tillåta det. Men eftersom det borde sägas några väl valda ord blir beslutet att föreningen ska utbilda sig, de ska själva lära sig tala offentligt. Och där någonstans börjar detta med skötsamheten. Och bildningen.
På vägen ”upp” försvinner kvinnorna. Ett antal av de talföra männen gör sig allt mer synliga i protokollen, samma namn återfinns på allt fler valbara poster. Ambjörnsson säger det inte, men jag läser hur klasskänslan suddas från kanterna och inåt och ersätts med aktning för bildning och vältalighet.

Det är sorgligt och obehagligt att läsa, för jag känner igen så mycket av det han blottlägger. Precis som med dialekter, hur rikssvenskan använts av staten för att trycka ner den som inte talat ett så kallat vårdat språk har läsinlärning inverkat på människors sätt att tänka och agera. Ambjörnsson skriver att den som lär sig läsa lär sig också behärska ett visst sätt att tänka, en textens logik med över och underordnade satser.
I stället för konkreta exempel resonerar skriftspråket utifrån generella principer, utvecklar analytiska kategorier som talspråket sällan använder. Talspråket består av tillägg, utvikningar och upprepningar medan text med nödvändighet är tuktad. Det blir en disciplinering av det egna jaget där tanken kontrollerar känslan.
Jag menar förstås inte att det var dåligt att vi lärt oss läsa, men det stämmer till eftertanke vad det inneburit. Bildning, läsning, kunskap betyder inte alltid bra och bättre, det innebär också förlust av något.