Maria Hamberg: Låt oss minnas genom samtalen

Jag fick min första novell publicerad i Mål & Medel. 1998. Det var en kort berättelse om vad som kan hända en alldeles vanlig dag på en korvfabrik. Jag hade arbetat i Konsum Stockholms charkfabri från 1989 till 

1995 men stod -98 på en sidomontering på Scanias lastbilsfabrik i Södertälje. Stämningen där, företagets inställning till oss på golvet, basarnas försåtliga kamratlighet, allt detta gjorde mig till författare. Jag kände mig ensam och isolerad, hänvisad till monotont ihopmonterande av grejer, jag längtade hela dagarna tillbaka till de forna pratsamma arbetskamrater jag haft på alla tidigare arbetsplatser. Jag stod och mindes.

Det var ett sådant minne som lite omarbetat hamnade på Mål & Medels kultursida. Aldrig kommer jag att glömma när Malin Brulin, dåvarande chefredaktören, ringde mig på jobbet och frågade ifall de fick publicera ”novellen”, och ifall jag var nöjd med ett arvode på 3 000 kronor! (Min månadslön var under 20 000)  

Jag stod inne i basarnas kontorslandskap, de hade alla öronen inställda på fladder, alla lyssnade intensivt för att snappa upp vad en tidnings-redaktör kunde vilja mig, en vanlig montör! 

Visst visste jag innan vad ord kunde betyda. Men där och då blev det så påtagligt. Ord, uttalade eller skrivna av en som stod på golvet kunde vara dynamit. Företagsledningen oroade sig för vad jag kunde tänkas berätta. Ännu tydligare blev det sedan jag kommit ut med min första bok, en liten novellsamling i pocket: På väg till natten. Då blev jag världsberömd i hela Södertälje, tidningar och radio kom till Scania för att göra intervjuer och ta foton, men inte en enda höjdare kommenterade saken! De undvek allesammans att närma sig mig. 

Jag fick så en idé om att skriva om kvinnliga metallarbetares erfarenheter och bad om ledighet för att kunna åka iväg dagtid och träffa kvinnor. Det blev tvärnjet!

Men tack vare en framsynt kulturansvarig på Metalls förbundskontor löste det sig. Jag blev utsedd till kulturansvarig på fackklubben och kunde begära ledighet i egenskap av förtroendevald. Och det blev en bok nummer två: Några gjorde hålen. 

Dessa erfarenheter, samt ett långt yrkesliv innanför stämpelklockorna övertygade mig om att vår vardag, vad som händer oss på jobbet, är högeligen intressant. Inte bara för oss själva, men även för många som aldrig gått omkring på betonggolv i stålhätteskor. Jag erkänner: Delvis började jag skriva för att visa upp oss, tala om att vi är helt normala människor med känslor, tankar och drömmar. Men väldigt snart skiftade jag fokus, jag ville visa oss själva att vi är viktiga!  

Vad vore världen utan korvsnurrare? Utan osttillverkare? Utan bagare? Utan människor som tillverkar saker, sätter upp byggnadsställningar, tar emot barn på förskolor, plockar upp varor på hyllor, kör lastbilar och tåg så fungerar inget. Pandemin tydliggjorde för alla vilka det var som fick samhället att snurra. Fast nu gör alla allt för att det ska glömmas bort igen.

Det är viktigt att VI inte glömmer det! Ett sätt att minnas och förstå är att berätta för varandra genom samtal i pausrummen. Samtal under arbetet. Men det blir allt svårare att hinna med, takten ökar, kontrollen ökar, pressen ökar. Då blir det bevarade, skrivna ordet viktigt! Om så bara genom små korta berättelser om vad som hänt på jobbet, men delar man berättelserna kommer fler att känna igen sig. Fler kommer att förstå att det som hände dig händer många. Att skriva och berätta, i ord eller bild, tonsatt eller ej är ett sätt att dokumentera och sprida erfarenheter. Det är kultur. Inte den som Svenska Akademien ägnar sig åt, men inte mindre betydelsefull. Det vi vet kan försätta berg!