När jag skriver den här krönikan har nyheten om att en efterlyst person utlöst larmet i statsminister Magdalena Anderssons privatbostad precis briserat. Ekot mässar hela dagen om hur den misstänkta personen utlöst larmet när hon skulle börja städa hemma hos statsministern. Säpo svär sig fria från ansvar. Magdalena Andersson svär sig fri från ansvar, hon hade kollat att firman hon anlitat hade kollektivavtal. 

Självklart är det jättekonstigt att ”vem-som-helst” kan få tillgång till statsministerns bostad. (Även om hon nu inte lyckades knappa rätt när hon skulle avlarma och istället blev arresterad.) Men hennes brott var inte att hon tänkte städa, inte heller att hon inte klarade av knappdosan, hennes brott var att hon var papperslös! Det pratar ingen i alla radio- och tevesändningar om. Alla förfasar sig över vad denna papperslösa person skulle kunnat ställa till med! 

Ingen pratar om att det finns mängder, tiotusentals arbetare i Sverige, som är utan papper och därmed helt utan rättigheter. Att ingen pratar om det är inte för att ingen vet. Alla vet. Att de skoningslöst utnyttjas av alla möjliga firmor. För något år sedan var det papperslösa som städade i riksdagshuset… Före jul gjorde polis, Migrationsverket, Arbetsmiljöverket och Byggnads ge-mensam razzia på Northvolt batterifabrik i Skellefteå. De hittade många arbetare utan giltiga uppehålls- och/eller arbetstillstånd. De klassas som kriminella, döms till böter och avvisning, deras brott är fattigdom, felaktig nationalitet och klasstillhörighet. Men det vinklas alltid så att de fattiga, arbetslösa och papperslösa blir bovar och banditer. 

Arbetare är i makt och myndigheters tillvaro en suspekt samling individer. Inga att lita på. Så länge vi är svenskar i Sverige kan det gå an, om vi inte röstar på fel parti förstås eller har mage att offentligt anklaga arbetsgivaren för något olagligt.

För dem är vi en hop, själva ser vi det inte lika lätt. Och det beror inte så lite på att de är skickliga på att splittra oss! Frustrerad gick jag längs med bokhyllan och sökte lite modernare böcker om arbetare. Jag hittade många. Från hela världen, som gestaltar arbetare och arbetarklass. Silvia Avallones böcker från Italien till exempel eller Philipp Meyers roman om det amerikanska rostbältet. Yu Huas romaner om kinesiska arbetare. Jag har läst och skrivit om dem, men ändå inte sett mönstret. Antingen gestaltar de enskilda människors kamp mot en ogripbar och väldig överhet eller så skildras människorna som besegrade och desorienterade. Som förlorare. 

I min roman Drömfabriken har jag skrivit om en liten, kort sittstrejk. Arbetarna i fabriken satte sig för att försvara människovärdet. De vann självkänsla, inget mer stod på spel. Inga löner, inga arbetsvillkor, inga fackliga krav, men vinsten var större än alla lönepåslag i världen. Men jag ville hitta andras skildringar. 

Alla de tidiga, stora arbetarförfattarna har framför allt skrivit om hur enskilda människor (män oftast) tagit sig ut ur fabriken och upp i samhället. Sara Lidmans Gruva är intervjuer gjorda innan gruvstrejken bröt ut 1969, det vimlar verkligen inte av arbetarstrider i litteraturen. Emil Zola skrev Den stora gruvstrejken 1885!

Ingen kan säga till någon att den borde skriva om det ena eller andra, men vår osynlighet i litteraturen är ett bevis på vår osynlighet i världen. Att vi inte framställs som kämpar beror faktiskt inte på att vi inte är det! Men det kablas inte ut i nyheterna om hur SJ:s anställda försökte hindra införandet av det nya datasystemet som fick tågtrafiken att haverera. Inte heller om hur arbetare på Starbucks och Volvo i USA i strider tvingat till sig kollektivavtal och anständiga villkor. Den sortens nyheter måste vi söka efter och sprida så gott vi kan.