När jag var liten brukade min mammas gamla farbror komma till oss på storhelgerna.”Farbror Nicke” var född i slutet av 1800-talet, han underhöll oss barn med historier från förr. Jag har tänkt mycket på honom och hans berättelser medan jag läst Magnus Västerbros digra genomgång av Sverige 1867-69: Svälten, hungeråren som formade Sverige.
Västerbro har sökt genom arkiv och folkbokföringar, hittat människorna med namn och nummer, och han återger de berättelser han funnit. Det blir väldigt starkt. Det rådde svält i Sverige de där missväxtåren. Både Sara Lidman och Torgny Lindgren har skrivit om Storsvagåret. I Småland kallades det ”de svåra åren”. Farbror Nicke brukade säga: ”På artonhundrakallt, när pisse frös ti allt´e falk”. Och berättade hur hans far tagit sig till kyrkan på midsommar 1867, tvärs över sjön, nerbäddad i släden bakom hästen iklädd hundpäls!
”Den gamla goda tiden” gav farbror Nicke inget för. Han var för moderna bekvämligheter även om han knappt fick del av dem för egen del.

Västerbro berättar om hur i stort sett hela norra Sverige drabbades av förfärlig missväxt 1867. Först kall vinter och sedan sen vår. Det gick inte att så före midsommar, och så fort det börjat gro slog kylan till igen. I vissa trakter blev skörden i det närmaste totalförstörd. Året därpå var det närapå lika varmt som i somras, allt torkade bort. Och tredje året, när väderleken äntligen var gynnsam då fanns inget utsäde. Dessutom hade befolkningen blivit så tärd av alla umbäranden att de blev sjuka i allehanda epidemier.
Södra Sverige drabbades inte av kylan 1867 i samma utsträckning, men torkan 1868 slog desto värre. Småländska höglandet blev allra värst drabbat. Inte konstigt att utvandringen var speciellt hög just därifrån.

Det är beklämmande läsning. Dels alla dessa individuella öden. Men framför allt blir jag frustrerad över att överhetens argument då var desamma som idag. Fattiga har sig själva att skylla för sitt armod. Hur ska det gå ifall staten börjar hjälpa alla till höger och vänster? Då slutar ju folket snart helt att arbeta! De styrande var inspirerade av de moderna liberala idéerna. Staten skulle göra så lite som möjligt. Till slut blev de ändå tvungna att distribuera nödhjälp, men då enbart som ”lån”. Och den som inte var betrodd fick inget. Många tvingades ut på vägarna att tigga ihop lite smulor, varpå den burgna ”allmänheten” uppmanades att inte ge efter för tiggarnas lögner och ihopdiktade visor.
Västerbro går även igenom effekterna av och diskussionen kring hur lagarna reformerades. Den nya kommunallagen förde över ansvaret för medborgarna från kronan till de enskilda kommunerna. Ingen utjämning, inget statligt bistånd, det var linjen. Bankiren A Wallenberg var särskilt pådrivande, men när han 1870 gått i borgen för ett konkursande företag hade han inga problem att ta emot statlig hjälp på 30 miljoner.

Sedan 1843 fanns ångdriven tryckpress vilket hade möjliggjort en vidare distribution av de tidningar som fanns. Tillräckligt många kunde läsa för att det skulle störa herrarna i rikssalen när tidningen Fäderneslandet skrev om hur det verkligen såg ut i de drabbade landsändarna. Tidningen klandrade de styrande och kungen och stod upprepade gånger anklagad för brott mot yttrandefriheten. Det påminner inte så lite om hur dagens maktelit har svårt att acceptera att en allt bredare allmänhet inte längre nöjer sig med att ta del av politik och diskussioner via kontrollerade medier utan ger sig in i debatterna själva.
Men det absolut viktigaste av allt Västerbro redovisar är att svält aldrig uppstår enbart på grund av matbrist. Sverige exporterade till exempel spannmål till Londons hästdroskor medan Norrlands befolkning svalt 1867. Utbredd epidemisk svält uppstår på grund av politiska beslut.