Maria Hamberg: Vem definierar vad som är ont och gott?

Nr 4/2019

När jag skriver det här har jag precis läst om och ut John Steinbecks Öster om Eden. En tjock roman, nära sexhundra sidor. Jag hade läst den förut, mindes den som en gripande släktkrönika, som innehöll allt: kärlek, svek, försoning och klassmotsättningar.
Men den bok jag nu läst ut var något annat. Och då är det fysiskt sett samma exemplar, samma papper jag bläddrat mig igenom. Den här gången handlade romanen om kampen mellan ont och gott. Som två absoluta storheter. Det vimlar av inre monologer där det onda ställs mot det goda, där individen överväger vad utfallet av det ena eller andra agerandet kan få till följd.
Filosofiska funderingar ifall det egna jaget är en god eller ond människa, och om det är förutbestämt. Jag kan inte förstå annat än att Steinbeck menar att varje människa föds med dessa inneboende krafter och det avgörande för hur hennes framtid kommer att bli är hur hon som individ handskas med det onda och det goda.

Dock, Steinbeck gör det inte helt enkelt för läsaren att genomskåda. Han låter några födas som fattiga, andra som rika. Några har genomärliga och obotligt optimistiska föräldrar medan andra växer upp i osynlighet och mörker. Han berättar mycket och utförligt så att den som läser ska fatta tycke för rätt karaktär. Att läsa den i dag kändes lite som att läsa en tv-såpa. För det blir tvära kast och den som från början verkade helt igenom god visade sig även vara lite ond. Och tvärtom. Men det bedrägliga är att allt till slut reduceras till just detta, kampen mellan ont och gott. Vilket är precis vad vi dagligen matas med. Och har matats med sedan vi var små. Detta sätt att betrakta världen, att reducera tillvaron till en kamp mellan ont och gott är det som möjliggör att det går att överse med klassmotsättningar, orättvisor och ojämlikhet. Nu tänker ni att jag går alldeles för långt. Att jag överdriver.
Nej, jag tror inte det. Det innebär inget samvetesproblem för medlemmar av de härskande familjerna att å ena sidan vara mot strejker, arbetarskydd, och/eller utvidgade fackliga rättigheter och å andra sidan idka så kallad välgörenhet. Samma människa kan skriva under debattartiklar som argumenterar för hur kollektivavtal och skyddsombud innebär risk för profiten och samtidigt driva välgörenhetsprojekt för hemlösa arbetare. Arbetarnas kamp är av ondo, insamlandet av gåvor av godo.
Att prisa sjukvårdspersonal för deras fantastiska arbete i svåra tider går bra, men om de börjar ställa krav, eller värst av allt, tar till strid då blir de en fara för allmänheten. Då byts snyftreportagen om den uppoffrande sjuksköterskan snabbt ut mot agiterande journalisters intervjuer på gatan om hur hennes kamp för drägliga villkor äventyrar patienters välbefinnande.
Joe Hill häcklade de välvilliga rika när han för hundra år sedan sjöng att ”you get a pie in the sky when you die”. Kruxet är att det fortfarande är samma visa. Vi matas med att kampen för att bekämpa det onda måste gå före allt! Lagarna måste skärpas, sägs det. För det allmännas bästa, heter det, men det går ut över arbetare.

I kampen mot terrorism inskränks de mänskliga rättigheterna. Inte bara i USA, inte bara i mellanöstern, men här. Det diskuteras ifall någon kan fråntas sitt medborgarskap, i själva verket händer det redan! I Småland har en nordkoreansk familj fått besked om utvisning efter elva år i Sverige. Fast inte till det land de kom ifrån utan till Sydkorea! I Jämtland försöker migrationsverket tvinga en statslös palestinier att byta medborgarskap till ukrainskt för att han ska kunna utvisas tillsammans med sin fru.
Ingen av dem anklagas för terrorism, det har varit något fel på deras lönebesked.
I kampen mellan ont och gott förväntas vi heja på det goda, frågan är bara vem som definierar vad som är ont och vad som är gott.