Maria Hamberg: Villkoren för djur, natur och människor hör ihop

Nr 7/2021

I sju år, från 1989 till 1995, stod jag vid korvborden på Konsum chark mitt i Stockholm. Det var slaskigt och blött. Slitigt och bullrigt. Ljuden från stål mot stål studsade mot kakelväggarna och stengolvet. Vi hade hörselskydd och skrek för att kommunicera med varandra. Sällan tänkte jag på upphovet till all köttmassa vi hanterade och sprutade in i rengjorda gris- och fårtarmar. Sällan reflekterade jag över hur djuren hade mått. Mer ofta reagerade jag på hur livsmedlen hanterades av oss, på order från våra chefer. Vi tillverkade det andra skulle äta och tyckte att arbetsledningen var alltför nonchalant i förhållande till exempelvis hygien. De sa till oss att vi skulle hålla oss hemma ifall vi kände oss sjuka, men de ville inte betala karensen som det kostade.

Jag har tänkt på det medan alla diskuterat hur coronan kunnat smitta så många. Det är som att ingen utanför stämpelkortens värld har haft en aning om förhållandena för dem som tillverkar allt alla köper.
Men det är så mycket mer kring tillverkning och produktion av mat som är dolt. Den storskaliga och rationaliserade tillverkningen gömmer sambanden och följdverkningarna. Ibland dyker det upp artiklar om rester av besprutningsgift i någon grönsak, sjuka kor i någon ladugård eller salmonella från något kök, men för det mesta är det tyst kring hur maten framställs.
Eftersom jag numera odlar det mesta av vad vi äter i grönsaksväg i min trädgård har jag blivit alltmer intresserad av förleden till det som hamnar på matbordet. Allt från grönsaker till korv, kött, mjölkprodukter och fisk.

Jag läser den ena faktaboken efter den andra, nu senast Kornas planet av Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren. Det är så många samband, så många faktorer, och framför allt – så många led av producenter innan det vi köper hamnar på tallriken.

Och så klart är det de som tjänar mest på maten som har makten, därför kostar havremjölk mycket mer än komjölk i affären. Industrin förser sig. Bonden som odlar havren får knappt något, inte han som säljer mjölken till Arla eller de som står vid produktionsbanden heller. Men för aktieägarna är det lukrativt.
I dag framställs kon som ett av de värsta miljöhoten, som att hennes utdunstningar av metan och koldioxid är det som avgör ifall vi klarar klimatmålen eller ej. Men att industrin förvandlat den betande kon på gröna ängar till en slags mjölkrobot eller sojatuggande köttproducent talas det sällan om.
Vad som inte heller pratas om är vad kor som betar fritt tillför naturen. Klövarna som sjunker ner stimulerar olika gräs och örter, kattfot till exempel och mandelblom. Många är växterna som kämpar för att inte försvinna när det som traditionellt var betesmark nu växer igen. Ofta är markerna som tidigare var betesmarker odugliga som åkermark. Antingen för att det är för små lotter, eller för att de ligger för avsides. Eller för att de är för steniga, för blöta eller för torra. De duger inte till annat än att betas – eller att bli slybeväxta.

Men arterna som fanns, de levde i symbios med olika insekter, som behövs för pollinering, eller för att småfåglarna ska ha något att mata ungarna med.
Det är inte så enkelt som att ett plus ett är två, men det är nödvändigt att förstå. Jag tror att livsmedelsarbetare har en nyckelroll i sammanhanget. Det är inte en slump att de första stora klusterutbrotten av corona var på slakterier i USA och Danmark.
Matproduktion är storskalig vinstgivande industri. Villkoren för djur, natur och människor hör ihop.