[Ur nummer: 04/2005] Idag sjöng entitan sin vårvisa i min snötyngda februariträdgård, ni vet den där lilla grå mesen med svart hjässa. Då tänkte jag på Erik Rosenberg.
Ingen skrev så vackert om fåglar som han – och samtidigt så stringent, exakt och vetenskapligt. Fåglar i Sverige från 1954 är en klassiker som snart trycks i sin sjätte upplaga. En bok som fostrat generationer av fältornitologer. Ändå kan vem som helst läsa den som rik upplevelsetext, som slår broar mellan fakta och fascination, hjärna och hjärta. Poesi i sak, alltså, för att använda Carl Jonas Love Almqvists träffande uttryck för denna säregna konstart.
Rosenberg bodde hela sitt vuxna liv i Örebro; Kilsbergens djupa skogar och de närkingska sjöarna Oset, Kvismaren, Tysslingen blev hans förnämsta fågelparadis. Men i roten var han värmlänning, född vid en vik av Vänern, och jag minns hans trygga, lantliga stämma i Nils Dahlbäcks Naturen och vi på söndag lunch i P1. De träffsäkra och medryckande rapporterna från tjäderskog och uvberg, vassbälten och hagmarker. Glädjen över att uppleva landskapet och fåglarna som en del av skapelsen; ”i den tavlan som jag älskar och som skapas i ens inre, finns grundelementen”. Man lyssnade, lärde och ökade aptiten inför den egna exkursionen.
Illustrationerna i Fåglar i Sverige är utförda av Harald Wiberg, också han något av en legend bland svenska naturskildrare. Men de är knappast gjorda för den kräsne fältskådaren. Idag har vi tillgång till fälthandböcker med unika detaljbilder av fåglarna, mästerligast i Fåglar i Europa av konstnären Lars Jonsson, i dagarna aktuell med sin nya utställning på Waldemarsudde.
Men vi behöver både och: Konsten och kunskapen, känslan och kompetensen. Jonssons bilder och Rosenbergs text är därför den oslagbara kombinationen; man bör unna sig att ta med dem bägge på utflykten.

Hos Mäster Erik – som han snart kom att kallas – beskrivs de olika arterna som en han eller en hon. Det skapar intimitet. Läs om orren: ”Han…går gärna ut på stubbåkrar under barmarkstiden, om vintern lever han huvudsakligen på björkknopp”. Och om tranan: ”Hon är den mest högresta av alla; när hon sträcker på sig når hon en karl till bröstet, och hennes utspända vingar kunna famna i det närmaste två och en halv meter.”
Ett annat drag hos Rosenberg är hans känsla för helhet och skönhet, här i raderna om domherren i det snövita landskapet: ”Vi se de vackra vinterfåglarna, såväl i rönnarna, där fröna skalas fram ur bären, och i lönnarna, där vingfrukternas kärna behändigt knipas av, som vid en hampfrölåda.”
Den som försökt sig på att beskriva fåglar, deras utseende, språk och beteenden, vet hur svårt det är; orden vill inte räcka till eller också ställer de sig i vägen. Rosenberg kunde den konsten; om det behövs uppfinner han nya glosor för att skildra lätena. Till och med skatan får sin hyllning:”Trots att hon ständigt vistas bland folk är hon alltid försiktig och misstänksam, men man får ju ofta tillfälle att se henne på närhåll genom fönstret och beundra den blåa glansen på vingarna och de gröna och röda glansbrytningarna på stjärten, se hur hon elegant rör sig omväxlande i gång och skutt och hur hon då och då spasmodiskt bockar sig framåt och svänger stjärten högt i luften…”