Vi har hört historien hur många gånger som helst: den unga flickan från landet får arbete i stan, som hembiträde hos ett lite finare par, blir med barn, pappan flyr undan medan den unga mamman stöts ut ur både samhälle och familj eftersom hon inte ”hållit på sig”. I kort är det handlingen i Anneli Jordahls nya roman Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona. Det är precis så förutsägbart, jag kan inte annat än dra en djup suck av bävan inför Jordahls mod att ge sig i kast med ett så uttjatat ämne, och sedan suckar jag av beundran eftersom hon lyckas med att hålla läsaren intresserad från början till slut.

Att det går vägen beror på att Jordahl har ett ärende, hon är ute efter att blottlägga klassklyftor och hur gårdagen påverkar nuet.
Och hon är arg. Arg för att Monas öde ska behöva ligga och skräpa bland ”mitt livs noveller” och betraktas som banala förutsägbara historier. Hon är arg för att kvinnor utnyttjades för många timmar per dag och för många dagar per vecka och ändå inte räknades som ”riktiga” arbetare av dem som bestämde politiken.
De hade ju varken hammare eller blåställ, inga snusbussar, knutna nävar eller svordomar att ösa över sina arbetsgivare. Flickorna med förkläden fick lov att niga och böja nacke i köket, prata varligt med frun för att kanske, kanske få sin vilja igenom, i alla fall ibland.

Och så var det där med aborträtten. Den fanns inte på femtiotalet. Den fanns inte ens på sextiotalet. Abort legaliserades i framgångslandet Sverige först 1975. Fram till dess var det tabu och hyssanden kring det mesta som handlade om vad kvinnor hade ”där nere”. Gula paviljongen på Sabbatsberg var ökänd, många dog där efter att själva ha prövat fosterfördrivning med strumpstickor och konstiga dekokter.

De med pengar kunde efter andra världskriget resa till det socialistiska Polen och få gratis och säker abort, men de flesta tvingades föda oönskade barn. Unga människor idag kan knappt fatta vad det innebar att inte själva kunna bestämma när och om de ville ha barn. Före 1975 skulle knappast diskussionen om rätten till assisterad befruktning kunnat föras, det var alldeles för många som var oönskat gravida. Många övertalades att adoptera bort sina barn, med livslånga trauman som följd, för både barn och mammor. Andra tvingades till att se sina barn fosterhemsplacerade, vanskötta eller bortskämda. Både det ena och det andra skar djupa sår, hos barn och mammor. Det var vanvördigt och groteskt det som skedde, lika groteskt som att det idag kostar stora summor pengar för en polsk flicka att komma till Sverige för att få en abort utförd. I det konservativa och katolska Polen är idag abort illegalt.

Det känns inte som någon slump att Anneli Jordahl valt att kalla sin huvudperson Mona. Blinkningen till Ivar-Lo Johanssons debutroman Måna är död är både tydlig och uppfodrande, kvinnor räknas och har betydelse. Faktiskt! Författaren i Måna är död övergav kärleken för arbetarlitteraturen, litteraturen var viktigare, menade han. Jordahl säger emot. Näbbigt och pratigt säger hon emot: Du hade fel Ivar, säger hon. Men när hon väljer Marta som namn på kaféflickan som blir Monas vän och lots ut i Östersunds krogliv gör Jordahl det av respekt. Och kärlek, vill jag tro. För Marta är prostituerad, liksom Ivar-Lo:s romanfigur Marta i romanen Kungsgatan. På samma sätt som Mona blir bortkollrad av glans och neon i Östersund blev Ivar-Lo:s Marta det på trettiotalet i Stockholm.
Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona är perfekt sommarlitteratur. Det är bara att sugas med.