Räkorna byter kön mitt i livet – mums!

Nr 11/2014

V åren 2014 rödlistades bohusräkan av Världsnaturfonden WWF. Trots goda ambitioner ansåg jag att det blev fel. Av två skäl:
• Vetenskapliga Havsforskningsrådet ICES garanterade att man under 2014 kan fånga 6 000 ton räka i Skagerack och Norska rännan – långsiktigt hållbart, alltså utan att hota räkornas framtid
• Rödlistningen var ett slags kollektiv ”bestraffning” som också drabbade de många småskaliga räkbåtar som fiskar miljömässigt varsamt och rentav fått pris för det
WWF:s aktion fick genomslag hos konsumenter i Stockholm som bojkottade bohusräka. Men på Västkusten tog det inte skruv.
Hur är då läget för räkorna just nu? Jo, det fortsätter att ljusna – trots att den tilldelade fiskekvoten för 2014 genom politiska beslut blev 9 500 ton, alltså högre än vad forskarna rekommenderat.
Från 2007, ett toppår, minskade räkbestånden fram till 2010. Det berodde inte på ökat fiske eller på att en viss mängd räka faktiskt dumpades i havet (”utkast”, förbjudet i Sverige sedan 2009). Utan sannolikt på ovanligt kallt vatten. Och att ungräkor drev iväg innan de hunnit utvecklas.
Sedan dess har det skett en långsam men säker ökning av lekbiomassan, det vill säga de räkor som kan fortplanta sig och därmed få bestånden att växa. Andelen ettåriga räkor har också stigit.
Vi kan alltså fortsätta konsumera den goda, hälsosamma delikatessen nordsjöräka, Pandalus borealis. Och medan vi njuter kan vi tänka på vilka fascinerande djur de faktiskt är.
Till exempel att de lever från 50 meter ner till en bra bit under 1 000 meter. Och att de är synnerligen kräsna: Vattentempen måste vara 5-8 grader och salthalten mellan 23 och 35 promille. Små kutryggiga varelser med genomskinligt mjukt skal av kitin. Med långa smäckra antenner som de smakar av vattnet med, ett slags kemiskt språk. Och stora nästan självlysande ögon (fast tyvärr ser vi ju inget av all denna skönhet när de ligger där på vår tallrik).

Räkans liv startar i mars-april. Då kläcks romkornen – äggen – under honans stjärt och massor av halvcentimeterstora larver kommer ut. Matsäck har de med sig i form av en gulesäck med läckerheter. Men de äter också av havets plankton. Och byter till allt större skal i takt med att de växer.  Till sist ”bottenfälls” larverna och förvandlas till babyräkor som liknar sina föräldrar.
Först är de ett ”hen”. Men så utvecklas de till pigga ynglingar som i oktober kärleksdansar för den betydligt större honan. Blir hon imponerad får han ta sig upp på hennes rygg, vika in bakkroppen och lämna sina spermier.
När akten är över simmar honan ner på botten, ställer sig på ett av sina ben och låter stjärten vila på underlaget.  Sedan släpper hon ut cirka 1 700 ägg, befruktar dem och ser till att de samlas i klumpar mellan simbenen på bakkroppen. Där skall rommen förvaras till fram i mars. Då kläcks larverna – och cirkeln är sluten.

Hannen då? Jo, när han är cirka 21 månader börjar det hända dramatiska saker. Körteln som producerat manligt hormon skrumpnar – och simsalabim är han en hona, med svällande äggstockar!
Varför gör dom på detta viset? Biologerna menar att det är en flexibel, ”klok” strategi för att framgångsrikt föra sina gener vidare in i framtiden. Om det vore som hos de flesta djur skulle ju ungefär hälften av de nya nordhavsräkorna vara honor och hälften hanar. Men eftersom det går åt mycket energi att producera räkrom skulle det dröja några år innan honorna kom igång med sin fortplantning. Det är energisnålare att vara hane. Därför använder varje räka sin kropp till att först göra spermier, sedan bli hona och producera ägg.

Smaklig
måltid!