[Ur nummer: 01/2003] Det började i de sena tonåren som ett skämt men utvecklades till ett bevis för att vår vänskap var av det djupare slaget. Om det gick åt helvete för antingen mig eller kompisen – så var det bara att ringa upp den andre och fälla ett enda kodord i telefonluren: Rimini.
Det betydde: Jag behöver dig nu, släpp allt, ring resebyrån och boka en enkel till Rimini. Bevisa för mig att vår vänskap lever. Det fanns inga men eller jag ska bara eller andra bortförklaringar.
Rimini är en turistort på den italienska ostkusten där vår gemensamma favoritfilm utspelar sig, Fellinis Amarcord. Till Rimini skulle vi resa, sitta i baren och dricka grappa, röka cigaretter och titta på vackra italienskor. Mina sår var hans. Hans var mina. I nederlagets stund hade löftet om Rimini infriats. Allt var inte kört. I själva verket var misslyckandet starten på något nytt.

Vi blev kompisar i tonåren. Vi tog studenten, gjorde värnplikt, reste, pluggade och jobbade. Jag arbetade som chaufför, i sjukvården, i industrin, han i bank- och affärsvärlden. Idag är han ekonomijournalist. Jag kallar mig författare. Under de sista femton åren har vi träffats under ritualiserade former, några gånger om året. Kalas, herrmiddag, en fisketur. Vi är gifta familjefäder, framtiden är numera ett pussel som vi redan lagt ut flera gånger. Variationerna blir inte så stora hur vi än lägger det. Vi kan inte längre betrakta världen med samma förakt, nu när vi har satt ut barn i den.
Kanske var Rimini kodordet för en skräck att binda sig och ta ansvar. Kanske visste vi att ett liv utan Rimini-möjlighet väntade på oss om hörnet, där en uppoffrande manlig vänskap inte kunde existera samtidigt med det borgerliga familjeidealet. Rimini betraktas numera som ett gott skämt, en detalj i vår långa vänskap. Att försvinna från alla vardagliga band, plikter och familjebestyr för att vänskapen så kräver? Det kan vi inte längre tillåta oss, det skulle vända upp och ner på världen.
Istället har vi en vänskap som den tjeckiske författaren Milan Kundera beskriver i romanen Identiteten: ”För att jaget inte ska krympa, för att behålla sin rymd, måste man vattna sina minnen som krukväxter och detta vattnande kräver återkommande kontakt med det förgångna, det vill säga vänner.”

Vattna-minnet-vänner har jag ingen brist på, det är vänskap utan försakelser, men någon Rimini-vän har jag inte längre. Och jag är inte ensam. Jag ser dem överallt. Skötsamma män i en småtråkig vardag av jobb och familjeprojekt. Män som hoppas klättra på karriärstegen, som kämpar och tar ansvar, män med garden uppe, som bygger luftslott, vars begär sällan landar i behov. Vem tar emot dem när de misslyckas? Frugan kanske. Annars står de där med sina vattna-minnet-polare. Kommer någon av dem att hänga med till Rimini – om så bara i tanken – och ge misslyckandet en mening?