På 1980-talet kände jag en ung kvinna som introducerade mig för min första persondator. Hon tog hem ett stort åbäke till dator till sin lägenhet och jag fick prova att skriva på den. Själv harvade jag på en liten reseskrivmaskin, klippte och klistrade pappersremsor och penslade tippex när jag skrev ut mina första alster till en presentabel form. Jag insåg snabbt hur effektivt det var att arbeta direkt i ett ordbehandlingsprogram och jag köpte snart en egen dator. För min vän blev mötet med datorn en helt annan historia. Ganska så snart blev hon sjuk. Hon fick huvudvärk och det uppstod rodnader i ansiktet, som hon kopplade till strålningen från bildskärmen. Till slut var hon tvungen att ge upp kontorsjobbet.

Jag kommer att tänka på henne nu när jag läser Henrik Bromanders nya roman Högspänning, där svenskläraren Lotta insjuknar i krämpor utan att hon förstår varför. Efterhand inser hon att hon är elöverkänslig. Jag minns mina tvivel när min vän påstod att elektronik och elektromagnetisk strålning gjorde henne sjuk. Och jag märker att misstron sitter kvar när jag läser Högspänning. Elallergin skickade i alla fall ut min vän på en livslång resa till mindre elektrifierade länder i Afrika och Asien, där hon försörjer sig som språklärare. Jag antar att det blir allt svårare att hitta miljöer fria från det vi tar för givet: datorer, smarta telefoner, wifi-nät, mobilmaster. Det får också Lotta erfara. Men hon trivs med sitt arbete och vill inte fly.

Henrik Bromander, född 1982, började som serietecknare och fick ett genombrott med Smålands mörker, en serieroman som han jobbade på i flera år. Avsikten var att förstå sina egna mörka sidor och hur fascistiska värderingar får nytt fäste i Folkhemssverige. Efter det började han skriva skönlitterärt och med fyra romaner bakom sig har han visat sig vara en begåvad författare som går sin egen väg.

Fysiskt eller psykiskt utlöst? Det är det stora tvisteämnet när det gäller elöverkänslighet. Vetenskapen hävdar att den sjuke själv förstärker sina symtom, dock inte avsiktligt. I Bromanders roman börjar det med att Lotta blir ifrågasatt som lärare. Lektionerna som förr gav glädje och energi, blir sällsynta. Detta onda kopplas från första början till elektromagnetiska fält. Men hon kämpar på trots värk, trots att hon blir utfryst på arbetet. Ingen vill ha en äldre elöverkänslig kvinna, inte sonen, inte modern eller myndigheterna. Lotta avskärmar sig från den onda digitala världens krav och elsanerar sitt eget hus. När hon kräver ett elsanerat klassrum får hon det. Men det hjälper inte på längre sikt.

Bromander ger nycklar till Lottas åkomma och som läsare får man dra egna slutsatser. Ju mer hon hamnar i konflikt med omgivningen, desto mer reaktion mot el. Känsligheten ökar med ökad smärta i privat- och arbetslivet. Utstötningsprocessen och sjukdomen eskalerar parallellt, till sist utlöst som en betingad reaktion. Så fort hon ser en mobil kommer värken.

Hur som helst, Lotta och de elsjuka hon möter lider, oavsett orsaken. Bromander är solidarisk med sin huvudpersons övertygelse, vad hon än gör och tänker, hur hon än beter sig så följer han henne. Till sist gör sig Lotta fri från sin gamla plågade identitet och ser sjukdomen som en möjlighet till ett bättre liv, till och med som motstånd mot det kapitalistiska samhället och dess teknologiska tro. Det är romankonsten i ett nötskal, att man som läsare får leva sig in i andras liv, för ökad förståelse. Lotta kunde ha varit jag? Ja, faktiskt, romanen har förändrat min syn på ett samtidsfenomen som jag avfärdat som knäppskallar och foliehattar.