Sommar, sommar…

[Ur nummer: 07/2004] Jag överlämnar mig åt det gröna, som en bladlus, skrev Werner Aspenström en gång i en oförglömlig sommardikt. Och visst känns det så just nu, när milda regn fuktar myllan och solen öser in sin energi så att det bara växer och växer. Det är nu man ville stanna alla klockor och gå ut och lägga sig i gräset.
Och varför inte göra slag i saken? Och ta med en bunt poesi som förstärker upplevelsen av att vi tillhör ett stort och vackert och märkvärdigt sammanhang. Roland Bågenhammar fångar det i några rader:

Låt oss sjunka ned
till gräsrotsnivå
till den doftande
jorden och syrsorna
Låt oss skåda tingen
från grunden
Bland blodroten och gulmåran
anar vi evighetsperspektivet

Apropå gulmåran: Linné, en annan gudabenådad iakttagare, skriver om hur han var på bondbröllop på Öland och hur, frampå kvällen, ”männen blevo ondsinta och kvinnorna kärlekskranka”. Varför? Jo, på golvet framför den glödande heta kakelugnen hade värdinnan lagt breda knippen av gulmåra – som puffade ut söta, starka dofter. Hallucinogena ämnen skulle vi säga med dagens vetenskap!

Karlfeldt dyrkade också denna förtjusande blomma och kallade den Jungfru Marie sänghalm. Överhuvudtaget var det förr i världen vanligt med bibliska namn på örter. Att ströva på midsommarängen är därför som att vandra in i teologins och kulturhistoriens magiska sammanhang. Ta daggkåpan, i den gamla asatron helgad åt Freja, fruktbarhetens gudinna. Efter kristnandet blev den snart istället Jungfru Marie kåpa! Märkligt nog har botaniken på senare tid kunnat visa att den, med sin doftlösa, anspråkslöst grönfärgade blomma, knappast lockar insekter till sig – utan har utvecklat metoden att producera frön ur obefruktade ägg. Jungrufödsel, alltså, eller apomixis på vetenskapens fikonspråk. Det ser ju faktiskt ut som en tanke.

Ängen är alltså också ett stycke kulturhistoria. Innan åkern och vallern slog igenom i jordbruket grundades det nordiska folkhushållet rent ekonomiskt – i långt mer än tusen år, från järnåldern fram till mitten av 1800-talet – på den höproduktion som dessa ofta magra marker frambringade.
Svingel, gröe, ven, äxing och andra vilda gräs och örter torkades och gavs åt de grå härbrenas taniga mjölkkor under långa kalla vintermånader.
Spillningen bars sedan ut på de små tegar med rovor och kål som hackats upp i ängssvålen. Så blev ängen åkers moder. Slit, möda, fattigdom, javisst – men  samtidigt denna skönhet, som vi nutida, moderna, mätta får lov att bara njuta av. Ängmarkerna är  idag ett minne blott, och knappt det – fast på midsommarafton vill vi gärna dansa på dem och sätta deras blåklockor och prästkragar i håret!
Men ängen är allltså kultur också därför att poeter och kompositörer där hämtar inspiration och fantasi. Walt Whitman skrev att ett grässtrå ”är ingentiing mindre än stjärnornas dagsverke”.
Sommarängen blir till musik, åtminstone hos mig – skallen susar mjukt av Beethoven, Larsson, Lundell. Och nordiska körarrangemang. Det är vackert så jag nästan får tårar i ögonen, man vill hålla kvar varje ögonblick, här och nu.