Sommarminnen i vintersnön

[Ur nummer: 12/2004] Novemberdagen är råkallt och det snöar redan vid min kust. Då tänker jag gärna på den där dagen i somras. Vi hade klivit iland på en ö, fotograf Tore och jag, utan klocka och mobiltelefon. För att lapa sol och begapa skönheten. Ensamma med blommor och fåglar.
Längst ut vid den skimrande horisonten anade vi Bonden, sillgrisslans och tordmulens hemvist. På ön strax väster om oss härskar silltruten, denne ädling i måsarnas familj, smäcker i kroppen, ljus i stämman. Blickar vi inåt land ser vi Gullholmens kyrkspira bakom gråbergen. Det långsträckta Härmanö söderöver. I öster Ellös, skymt bakom holmarna.
Överallt i skrevorna ligger nykläckta gråtrutungar och trycker bland styvmorsviol och fetknopp. Föräldrarna vakar över dem från luften, kommer vi för nära gör de en hotfull loop över huvudet på oss så det virvlar i hårbotten.

Det är dallrande varmt, trots den tidiga timman. Över den jäsande tången surrar flugor i yster kärleksdans. En medusa är på väg in i den grunda viken, flegmatiskt välver den sin genomlysta gelekropp, ut och in som i en lugn andhämtning. Snart skall den lämna ifrån sig miljarder ägg och spermier i vattnet. Larver skall kläckas, bli mat åt havets hungriga eller slå sig ner och forma en fastväxande polyp. Som övervintrar och nästa vår skivar av femton, tjugo nya frisimmande medusor. Så sluts cirkeln i öronmaneternas urgamla livsprogram, styrt av DNA-språket i de slemmiga vävnaderna.
Vi hasar från klipporna, ner i det salta elementet, lägger oss på rygg och låter den milda sunnanvinden föra våra vintertrötta kroppar ut på den glittrande fjorden. Detta vatten, som genom årmiljonerna håller torsk och människa, nyponrosor och ejderungar vid liv. Dessa vattenmolekyler, en gång iskristaller i kometer som kolliderade med vår planet, nu på ständig resa mellan vetefält och cumulusmoln, fågelvingar och saliven på vår egen tunga! För att förr eller senare vända åter till havet i ett märkligt och vackert kretslopp.
Innan vi går upp för att soltorka går vi ned ned på knä i vattenlinjen. Här betar granithällens egen boskap, strandsnäckorna – bohusläningarnas ”kubbongar” – på de snabbväxande blågröna algmattorna.
Inuti havstulpanernas vassa vita vulkankäglor ligger ett litet djur på rygg – hela livet! En kräfta, släkt med räkor och krabbor. På bråkdelen av en sekund kan det öppna ett lock, vispa in vatten och plankton, och sedan stänga till igen. Det ser lustigt ut i luppen.

Men egentligen är vi på Gräsholmen för fisktärnornas skull. De finns här i en stor koloni och fladdrar som skira änglar i det starka motljuset. Somliga ligger fortfarande och ruvar, andra har kläckt fram en kull ungar i enkla reden av lavar och grässtrån. Det är fascinerande att huka bakom ett stenblock och i kikaren följa deras ritualer. Skränet, som för oss är monotont och till sist nästan outhärdligt, är troligen ett viktigt kodspråk fåglarna emellan.
De små gräsbackarna mellan hällarna hyllas finstämt av lyrikern Ebba Lindqvist:

Vinden står stilla
och darrgräset sjunger
ängen har lagt sig
honungssövd