Säg ordet hushållsarbete, att städa och laga mat åt andra, och jag reagerar med ryggmärgen. Min skalle associerar direkt till au pair-flickor på Lidingö och Djurgården, till Rut-avdrag för välbärgade och till bilder på hembiträden i Östermalmsvåningar som knixar med knäna i stärkta förkläden. Och så tänker jag förstås på allt obetalt hushållsarbete som (fortfarande) utförs av kvinnor i det här landet – efter arbetstid.
Ämnet är alltså laddat med en mängd negativa bilder, alla kvinnliga. Arbetet med att hålla livet igång anses inte vara något att skryta med. Till klichéerna hör: snipiga överklasstanter, sura städkärringar som gnäller om sina golv, trötta och slutkörda mammor som inte orkar vänslas om kvällarna och inte minst, dumma pigor. Allt det där dök upp i ett sammelsurium när Rut-avdragen lanserades som en reform för medel- och överklassen för några år sedan. Vad ingen då talade om var att det under andra världskriget instiftades en lag(SFS 1943:716, s 1471), en särskild undantagslag som innebar att kvinnliga invandrare från utomnordiska länder (läs Tyskland) var hänvisade till att arbeta som hembiträden i två år innan de hade rätt att söka annat arbete i Sverige. Och lagen fortsatte att gälla hela 50-talet!
I sin doktorsavhandling Det städade folkhemmet har Emma Strollo grävt djupt i arkiv och tidningslägg samt intervjuat kvinnliga tyska invandrare om deras erfarenheter av hur det var att komma hit som hembiträde. Det är rätt chockerande att läsa. Lagen instiftades för att lösa det så kallade ”hembiträdesproblemet”. De svenska unga kvinnorna hade nämligen i och med kriget fått möjlighet att ta sig in på de mer välbetalda, manliga jobben. Vilket pressade upp lönerna i köken på Strandvägen och i Örgryte. En tysk kvinna bad om löneförhöjning sedan hon städat och passat upp på en adlig familj ett halvår. Hon tjänade 80kronor i månaden, ett svenskt hembiträde hade som regel 200 kronor i månaden. Friherrinnan svarade då att det var på grund av detta som de valt att anställa en tyska. Och sedan hotade hon med att gå till ambassaden och be att få henne utvisad tillbaka till Tyskland ifall det inte passade.

Det är också rätt tydligt varför undantagslagen inte gäller finska kvinnor. De fina svenska damerna ville inte ha några finskor i sina lägenheter. Respekten för den tyska kulturen och bildningen var fortfarande utbredd, att ha en tyska anställd var status, det kunde hjälpa upp barnens studentbetyg och flera av de intervjuade säger att fruarna krävde att få öva sin skoltyska på sina hembiträden. Många av de intervjuade kvinnorna hade relativt hög utbildning, flera hade vårdutbildning, en var utbildad stenograf, ytterligare en kartriterska. Att bli hembiträde var inte i något av fallen vad de själva skulle ha valt, men på grund av den höga arbetslösheten i Tyskland var det enda sättet att få ett arbete, att komma hemifrån. Strollo bygger avhandlingen till stor del på intervjuer, eftersom det i arkiven knappt finns något om alla dessa kvinnor som utgjorde merparten av den utomnordiska invandringen. Hushållsarbete är och har varit osynligt. LO tog sin hand från hembiträdesföreningen redan 1943 eftersom anslutningsgraden var så låg.

Trots att situationen för dem som arbetar inom hemtjänsten är så olik det inneboende hembiträdets, så har ändå pigstatusen klibbat sig fast på dem. Det är kvinnor, de har låg utbildning, låg status och många i samhället tycker sig nog kunna behandla dem lite hur som helst. Marie Hållander debuterade i januari med Tjänster i hemmet. I närmast poetiska korta stycken synliggör hon vardagen bakom tjugoen dörrar. Hennes viktigaste verktyg är hennes egen kropp. Hennes arbete – andras kroppar. Ändå är texterna fyllda med mycket mera än sopor och bajs. Hållander skriver med kärlek, mänsklighet, värdighet och en stor portion klasskänsla.