Jag läser en roman om Förenta staternas våldsamma födelse under andra halvan av 1800-talet och kommer att tänka på min barndoms föreställningar om vilda västern. Bröderna Cartwright i Bonanza
har jag inget minne av, för mig börjar det med tv-serien High Chaparral och familjen Cannons boskapsranch i Arizona. Det var Big John och hans unga vackra hustru Victoria. Sonen Blue, brodern Buck och Manolito, svåger till Big John. De fientligt sinnade indianerna runt ranchen ute i den oländiga ökenterrängen var beridna apacher. De bar skinnkläder, mörka krigsstreck i ansiktet och pannbindel. De dödade de vita inkräktarna, brände ner deras hus men lät barnen leva och tog upp dem i sin stam.

Som grabb fanns det inte på kartan att leka cowboys och indianer. I början av 1970-talet var det helt ute i min generation, antar jag. Matinéerna med hjältemodiga småstadssheriffer som stod pall i revolverstrider mot banditgäng och vann hjärtat till stans blonda skönhet hörde 50-talsromantiken till. Mot bakgrund av vietnamkrig och ungdomsuppror gjordes västernfilmer som omprövade USA:s blodiga historia, särskilt i relation till landets ursprungsbefolkning.
Jag växte upp med filmer som Soldier Blue, Little Big man och A man called Horse. De skildrade inte indianerna som ondsinta vildar. De beskrev en blodigare och sannare historieskrivning och en tung moralisk skuld, där delar av indiankrigen var massakrer och etnisk rensning. Det var minst sagt chockerande att se när amerikanska soldater överföll fredliga indianläger.

Nu fick man också den större bilden; en nybyggarvåg med miljontals mest vita människor som med hjälp av armén trängde undan urinvå-narna och med våld koloniserade enorma landområden. Familjen Cannon i High Chaparall var en av många bosättare vars dröm om ett nytt hem hotades av ur-invånarna. Ändå tycker Big John att apacherna är människor precis som han själv och har all rätt att strida för sitt land och sin framtid. Men han vill leva i fred med dem.

Den irländske författaren Sebastian Barrys makalösa roman Dagar utan slut handlar om allt detta. Det är Thomas McNulty som återberättar sitt liv. Han är bara tretton när hans familj svälter ihjäl i Sligo på Irland. Själv överlever han knappt och tar sig till Amerika ombord på ett fartyg som fraktar ”människoråttor” i lastrummen. Av en slump stöter han på John Cole, också han ett barn i trasor. De blir oskiljaktiga vänner, som femtonåringar får de jobb som utklädda dansflickor på en krog i Grand Rapids för råbarkade gruvarbetare. Det handlar bara om en stunds kvinnosällskap och drömmar om ömhet i den kvinnofattiga hålan.
Istället blir pojkarna älskare och livskamrater, vilket skildras helt självklart, utan skam. De tar värvning och slåss på unionssidan i inbördeskriget. Efter flera blodiga slag och en fruktansvärd tid i fångläger fortsätter de som soldater men nu måste de fördriva och döda indianer.

Thomas McNulty är ingen författare, så han återberättar på sitt eget sätt. Han tar sig an orden som om han berättade vid en lägereld. Enkelt och talspråkligt men också så fullödigt levande och detaljrikt att man inte kan sluta lyssna. Trots allt han gjort och måst bevittna, trots krigen och soldatlivets råhet, så lyckas han hålla hoppet levande. Livet fortsätter och måste fortsätta vad som än händer. Hela tiden finns John Cole vid hans sida, vilket kanske är orsaken till att romanen genomsyras av en djup människokärlek.
Dagar utan slut är ett storslaget vilda västern-äventyr om hur tufft det var att leva, både för nybyggare och urinvånare, under denna mytomspunna epok.