Tony Samuelsson: Covid-19 har gjort framtiden svårtydd som aldrig förr

Nr 9/2020

Denna märkliga sommar har jag ägnat mig åt att bygga ett litet Attefallshus. Trots ett pågående större romanprojekt har jag inte skrivit en rad på flera månader, knappt gjort en anteckning. När coronarestriktionerna infördes i våras bestämde jag mig för att ta en paus från allt skrivande. Det har känts ganska bra att få arbeta med händerna, att liksom flytta ut ur skallens fantasier och fundera på andra mer handfasta lösningar för husbygget.
För mig som skrivande yrkesman innebar coronapandemin inte någon större förändring. Jag har i många år arbetat hemifrån, jag är van vid ensamhet och tystnad, utan särskilt mycket sociala kontakter. När min fru arbetar i Stockholm kan det gå dagar utan att jag pratar med någon förutom katten.

Men när de stränga restriktionerna infördes kände jag att det blev för mycket. Att sätta mig bakom skrivbordet föreföll plötsligt likgiltigt och meningslöst, som om något i denna konstiga pandemi hade kullkastat all motivation. När alla andra – för att hålla sig friska – plötsligt skulle leva lika distanserat och inrutat som jag vanligen gör, då kände jag att det inte gick längre.
Utanför fönstret kunde jag se nybygget växa, eller åtminstone grunden och trästommen till det som skulle bli ett stort växthus och orangeri, ett vinterviste för en massa växter och odlingar. Så jag lämnade skrivbordet och ägnade dagarna åt att snickra och renovera gamla fönster istället.

Jag fick lön från ett jobb jag utfört under våren, pengar som skulle hålla mig flytande ett tag. Tiden gick och nu känns mitt gamla författarliv nästan främmande, för att inte tala om den långa romantext jag har liggande i datorn.
Jag vågar inte längre titta på den, rädd för att det jag som skrivit texten inte längre överensstämmer med den jag är nu. Jag bävar lite för att pandemin och den osäkra framtiden gjort texten förlegad och ointressant för mig. För att jag är förändrad och inte längre tror på min roman – eller på litteraturen som en förändrande kraft.
Ingen kan förutsäga framtiden och covid-19 har gjort den svårtydd som aldrig förr. Ingen har den blekaste aning. Virusets gåtfullhet har fått oss att tänka på slutet, på döden, på vad vi vill göra med våra liv under den korta tid vi går på jorden.
Det är väl det jag försökt komma fram till inledningsvis, att hur svårt och påfrestande detta virus än är och kommer att vara för de som insjuknar, så har det rubbat något i allas våra normala liv och frågan är om vi någonsin kommer tillbaka till det normala igen.
Frågan är om vi vill det? Kommer vi att kunna ta upp våra individuella ambitioner efter det här? Vill vi fortsätta med en tanklös konsumtion som utarmar och dödar både oss och planeten? Som göder de superrika och håller de fattiga nere?

Covid-19 har ställt frågan och gjort det på ett sätt som åratal av samlad kulturproduktion och debatt – böcker, filmer, konst – inte lyckats åstadkomma. En reell förändring av det kollektiva, samhälleliga medvetandet. Den indiske författaren Amitav Ghosh skriver i essän Den stora galenskapen (2016) att den västerländska konsten och kulturen misslyckats med att gestalta klimatkrisen, eftersom naturens oförutsägbara kraft, det icke-mänskliga, det osannolika och spekulativa elementet fattas i den helt individcentrerade konsten.
Jag tror coronaviruset kommer att ändra på det. Erfarenheterna från pandemin har redan förändrat vårt sätt att föreställa oss naturen och framtiden. Den tycks ha rubbat vår strutsmentalitet gentemot klimathotet.
Mitt växthusbygge står klart. Återstår att se om jag kan bygga om en roman.