Han är en författare som jag haft ett gott öga till genom åren. Någon gång på 1990-talet träffade jag honom personligen i samband med ett möte för den nystartade Föreningen Arbetarskrivare som han var med och bildade. Då bodde han i Årsta och jobbade som sjukskötare. Jag bytte till mig hans sprillans nya novellsamling med motiv från sjukvården med titeln Akutens drottning. Den gillade jag och kände igen mycket i, eftersom jag själv jobbat inom äldre- och demensvård. Kärlek och arbete, var det genomgående motivet och det finns det mycket av inom vårdyrkena.

Pelle Olsson heter han, en flitig författare, muntlig berättare och debattör som trots den långa raden av böcker, är en doldis i Kultur-Sverige. Som pionjär för muntlig berättarkonst har han blivit svensk och nordisk mästare i berättarslam flera gånger. Tillsammans med Göran Palm startade han berättarkaféer under mottot att alla människor har något att berätta. I mina ögon är han en vassare författare än han fått cred för. Det kan bero på att hans berättelser ofta kommit ut på mindre förlag som de stora tidningarnas kultursidor ratar när de ska recensera ur bokfloden.
Född 1952 och uppvuxen i Härnösand, numera är Pelle Olsson bosatt i småländska Klavreström. Enligt egen utsago hade han en äventyrlig barndom. Om detta får man veta om man lyssnar på hans många muntliga skrönor, som skräcksemestern när pappa tappade humöret, eller hur Pelle förvandlades till en berättare trots att han tvingades tiga när mamma och pappa diskuterade gaffeltruckar hemma vid köksbordet. Eller när pappa pratade illa om Bollnäs.
Förutom historierna som får liv på berättarkaféer och festivaler, har han ett tiotal skönlitterära böcker bakom sig. Missionen är att skildra vanligt folk och samhället underifrån. Och som varje duktig hantverkare vet han hur man håller kvar en läsare eller en publik. Kan man som Olsson kombinera ett levande språk med en oförutsägbar intrig, utan att det blir konstruerat, då är mycket vunnet.
Den tidiga romanen Pulver och uppföljaren Flödder skildrar pundarliv i Stockholms södra förorter. De flesta av romangestalterna vill man inte möta i verkligheten. I Hemgång (2012) börjar den blyge, försynte Göran plötsligt få framgång med kvinnor – fast romanens mörka tema rör barmhärtighetsmord inom äldrevården. I den suveräna långnovellen Hjärtbyte berättas om två barndomsvänner med väldigt olika livsöden. Den ene blir hjärtkirurg i Stockholm, den andre kuf och alkoholist i hemstaden Härnösand. Varför blev det så?
Olssons femte roman, Kärlek, jävlar i helvete, kom ut i höstas och är en tjock bladvändare. Med sedvanlig klarhet, människokännedom och helt enkelt jäkligt underhållande skildras den 60-årige Johan Stalkes liv. Han försörjer sig som dörrvakt och föreläsare om narkotikaproblem. I bagaget har han några långa fängelsestraff och en bana som hårdför indrivare i Stockholms undre värld. Nu lever han hederligt, drogfritt och lyckligt tillsammans med den stora kärleken Abbey i en liten småländsk by. Tills jobben som föreläsare börjar avta och Johan utsätts för hot och frestelser som riskerar att dra in honom i det brottsliga igen. I tillbakablickar skildras Johans ungdomsår och hur det kom sig att han blev kriminell och missbrukare.

Förutom det fiktiva berättandet har Pelle Olsson skrivit många reportageböcker om just narkotika och missbruk, ett engagemang som tagit honom på många reportageresor över hela världen. Han är inte drogliberal. Narkotika-liberalismen är, hävdar han, en idé från samhällets elitskikt, det saknar i grunden stöd hos den breda befolkningen.