Sandviken har fostrat många bra författare. Stålstadens stolthet är poeten Stig Sjödin som arbetade många år på järnverket och på 1950-talet slog igenom med de banbrytande dikterna i Sotfragment. Dessa fantastiska porträttdikter av brukets arbetare är numera självklara svenska klassiker. Sjödin fick stor betydelse för arbetarlitteraturen i stort och öppnade dörren för fler lokala författare. En av dem är Bernt-Olov Andersson, som utan Sjödins dikter sannolikt aldrig blivit författare. Efter 16 år i tung industri började han skriva om egna erfarenheter av arbete och klassamhälle. Men utan personligt stöd och uppmuntran från Sjödin hade det inte gått. Sedan dess har Bernt-Olov Andersson skapat ett rikt och mångsidigt författarskap med ett trettiotal titlar om jag har räknat rätt. 

Han föddes 1947 i Kilafors men växte upp med två bröder i Sandviken dit familjen flyttade tidigt för att fadern hade fått jobb på järnverket. Efter skolan började han som stålarbetare som sin far, sadlade senare om till byggnadssnickare. Han debuterade med en diktsamling i slutet på 1970-talet. Sedan dess har han växlat mellan poesi, romaner och resereportage. Han har också skrivit musik, pjäser och facklig historia. Andersson är en författare som skriver om och för arbetarklassen, han kan inte annat. Det har varit självklart att bära med sig liv och erfarenheter in i skrivandet när han väl började. Men det har också kostat på. I sin självbiografi Den osynliga nåden från 2018 berättar han om en arbetargrabbs krokiga väg genom livet och om det tunga sociala arvet från föräldrarna.  

Till Anderssons mest älskade böcker hör de tre bruksromanerna om 1950-talets Sandviken, Min älskade slaktare, Syrenernas tid och Som en lilja. I centrum står pojken Bosse, med tydliga självbiografiska drag. Hit hör också romanen Agitatorerna som skildrar storstrejkens år 1909, när de svenska arbetarna tog strid för åtta timmars arbetsdag och högre löner.

I höstens nya roman Framtid ska min dotter heta är året 1886. Arbetarna runt järnverket i Sandviken slavar under en bruksherre som äger både deras tankar och kroppar. De jobbar 72-timmarsvecka med att producera stål, ett hårt jobb med stora risker. Brännskador och dödsfall är vanligt. Ändå är de så fattiga att de knappt kan sätta mat på bordet åt sina barn. Samtidigt blossar gnistor av revolt upp bland arbetarfamiljerna, något som fabriksägarna och deras hantlangare förstås gör allt för att kväsa och stoppa. 

Det börjar hos Viktor Westberg och hans unga fru Elvira som snart ska föda ett barn, sonen Mauritz, som i framtiden ska förändra världen. Viktor är med i en diskussionsklubb där kamraterna samlas i hemlighet. De är socialister och har bjudit in agitatorn August Palm att tala, något som kan stå dem dyrt. Socialistiska arbetare får sparken direkt och svartlistas, stora barnfamiljer vräks från företagets bostäder utan pardon. Att bilda en fackförening kostar här bokstavligen blod, svett, svält och tårar. Djupast handlar det om solidaritet, om kampen att få vara en tänkande människa med makt över sitt eget liv. 

Bernt-Olov Andersson skildrar det tunga arbetet på bruket med bravur och fångar med det självupplevdas lätthet upp rösterna i ett färgstarkt arbetarkollektiv, både kvinnor och män. Språket är glasklart och de dramatiska händelserna skildras rättframt. Romanen följer familjen Westberg och sonen Mauritz lite närmare. Han börjar på bruket som pluggpojke som sin far, men har också ordets och talets gåva. Han kommer att bli socialdemokratisk riksdagsman och vill omdana hela samhället.