Häromdagen höll jag i handen danskan Hanne-Vibeke Holst svarta tegelstensroman Som pesten. Den handlar om hur en ny pest, en influensaepidemi drar in över världen. I Elin Boardys senaste roman Tiden är inte än vandrar en ung kvinna genom ett pestdrabbat medeltida Europa år 1350. I Daniel Åbergs samtida romansvit Virus tar en virusepidemi död på större delen av Sveriges befolkning. Hur ska man leva i en värld där allt är sjukt, förött och ödelagt? Det är heller ingen tillfällighet att Margaret Atwoods otäcka antifeministiska dystopi från 1985, Tjänarinnans berättelse, fått förnyad aktualitet med IS skräckvälde och den kristna Trump-högerns framgångar. Också i denna roman spökar ett virus som snabbt avbefolkar jorden genom att slå ut kvinnans fertilitet.

Både världskända och mindre etablerade författare hittar alltså in på skräckscenarion som förr bara science fiction- och fantasyförfattare ville ta i. Kanske rör det sig om oro och frustration över att vi lever i en civilisation som inte kan hejda en miljökatastrof.
En stor samhällsomställning måste ske men klimatavtalen kan inte leverera de åtgärder som behövs. I det läget är det lätt att känna hopplöshet inför följderna. Författarna försöker gestalta den oroliga samtiden med den möjliga framtiden, där världen vänts upp och ner. Man skulle kunna tro att undergångsromanerna – men också många filmer och dataspel – förbereder oss för det värsta; massdöd och en samhällsgemenskap som faller sönder.

Den algeriskfödde fransmannen Albert Camus, visste det mesta om människans litenhet när allting omkring henne faller samman. Född 1913 växte han upp i Algeriet som då var en fransk koloni, i en arbetarstadsdel till Alger med sin mor och bror. Fadern hade stupat i första världskriget när Albert var liten. Under den nazistiska ockupationen var Camus med i franska motståndrörelsen, 1943 som chefredaktör för dess tidning Combat. Han skrev Främlingen, en klassiker man var tvungen att läsa i skolan – och som verkligen skakade om mig.
Men hans bästa roman är Pesten, skriven efter kriget 1947 i en fransk bergsby. Camus var sjuk, han led av tuberkulos och ordinerades bergsluft. Under konvalescensen skriver han Pesten, skildringen av ett böldpestutbrott i den algeriska hamnstaden Oran, en stad han och hustrun varit strandade i under kriget.
Det börjar med att råttorna dör. I tusental kommer de upp i dagsljuset och ligger pipande och dör på gatorna. På några dagar måste läkaren Rieux ta hand om flera sjuka människor som drabbas av feber och bölder, de dör inom två dygn. Ingen vill dock tro att det är en epidemi och allra minst en pest, sånt drabbar inte det moderna väst. Aningslösheten är utbredd, ingen vill ta ansvar. Myndigheterna väntar för länge med att handla, vill inte skapa panik, hoppas att det ska gå över. Men smittan får fäste, sprids och drabbar Orans befolkning hårt, särskilt de fattigas stadsdelar. Staden sätts i karantän och Camus jämför epidemins inverkan med ett krig. Han beskriver rädsla, feghet och opportunism, hur pesten förändrar alla relationer.

I skuggan av världskriget lästes Pesten som en allegori av nazismens ondska, hur en civiliserad kultur bryts ner till barbari – för att människor inte vill se. Pandemier, krig och totalitära ideologier kommer att dyka upp på nytt och vi kommer fortsätta att blunda för verkligheten, som vi nu gör med klimatkrisen.
Läkaren Rieux är en av dem som ser och självuppoffrande bekämpar pesten. Hans medkänsla och absurda hopp för mänskligheten är bara det en anledning att läsa Albert Camus tidlösa roman på nytt.