Tony Samuelsson: Fåglarna – en ständig källa till glädje

Nr 2/2020

När man bor på landet är det nästan omöjligt att inte fatta tycke för fåglar. De lever med oss genom årstiderna, ofta bara inpå knuten. En del är goda grannar året om, andra anländer till våren och flyttar söderut till hösten. Några arter som stannar över vintern samlas gärna i vår trädgård runt fågelbordet när kylan sätter in. Det är som gjort för fågelmöten och fågelupplevelser som i all sin vardaglighet med tiden känns ganska magiska.
Så här i januari räknar svenska folket vinterfåglarnas antal runt matställena och skickar resultatet till Sveriges ornitologiska förening som gör en större översikt. Det ger en vink om vilka arter som ökar och minskar.

Vårt hemmasnickrade fågelbord kommer ut med första köldknäppen i november eller första snön. Åtskilliga säckar med frön och nötter går åt under en säsong. Snart är talgoxarna talrika då vi också bjuder på talgbollar att klänga i, eller späck från gris, det gillar hackspettarna. Blåmesen sitter gärna i klasar och pickar i sig jordnötter från nätcylindern. Domherren älskar att brösta upp sig mot konkurrenter om hampfrön och solrosfrön. Gråsiskan, den lilla stjärtmesen, gulsparven och grönfinken har olika sätt att närma sig födan, en del föredrar frön som fallit till marken. Sidensvansarna kommer i stora flockar som lyser upp landskapet, på jakt efter frusna rönnbär och paradisäpplen.
Vi är många som gillar att titta på fåglar utan att göra det till ett seriöst intresse, som fågelskådare. För mig är dessa varelsers ständiga närvaro i min vardag en källa till glädje. Talgoxar och blåmesar är sociala och nyfikna, de sätter sig i spröjsen på fönstret och tittar kaxigt på mig när jag arbetar vid skrivbordet. Skatorna har jag lärt känna som kloka och skygga individer, de stannar år efter år i sina stora trädbelägna bon, matar sina ungar och lär dem flyga. Hackspettarnas ljudliga, bågiga luftfärder och deras utdragna trumvirvlar hörs över långa avstånd. Att få se den svarta spillkråkan i flykt över åkern, med sin röda hjässa och sin lite ostadiga flygteknik, är alltid en höjdpunkt.

På något vis rör fåglar vid vårt innersta, när de blottar sin livskraft och sårbarhet inför världen. Intresset för fåglarnas liv kan vara en början på en större förståelse för naturen. Jag tycker om att bläddra i fågelböcker och bestämma arterna, känna igen fjäderdräkten på hona och hane, lära mig om deras läten, boplatser och flyttresor över jordklotet. En favorit är konstnären Lars Jonssons Vinterfåglar, där han med fantastiska akvareller och personliga iakttagelser skildrar gästerna kring fågelbordet en vanlig vinterdag. För en bredare och nördigare kartläggning är Fågelguiden omistlig. Här får jag veta allt i detalj om fåglarnas liv, därutöver vackra illustrationer av Europas och Medelhavsområdets alla fågelarter. Speciellt förtjust är jag i de lödiga härmningarna av fåglarnas läten. Ta spillkråkans rullande flyktläte ”krryck krryck krryck”. Och när den landat, det gälla ”Kiii-äh”.

Skönlitterärt är Thomas Bannerheds romaner ett måste för den fågelintresserade. Augustpris-vinnaren Korparna handlar om en bondpojke som för att överleva i en dysfunktionell familj tyr sig till fåglar. Lugnet är en mörk historia om en olycklig man som åker ut i skogarna för att stjäla ägg ur vilda fåglars bon. Bannerhed briljerar med sin naturkunskap och sinnesutvidgande stilförmåga när han låter berättarjaget beskriva de ägg han rövat till sin samling. Om spillkråkans ägg heter det: ”glänsande vita som nytt porslin och märkligt nog inte mycket större än starens. Gulorna skymtade som ett rödlätt, flämtande sken genom skalen.”