Science fiction, sf är en bred och spretig litterär tradition. Ofta sammanknippas sf med hisnande spekulationer om framtida teknologiska framsteg. I Sverige blev sf populärt under och efter andra världskriget. 1940 kom det första Jules Verne-Magasinet ut, en sf-tidskrift som sedan utgavs under olika namn, fram till det sista numret 2010.
Under 1940- och 50-talet var upplagan hög och hundratusentals svenskar läste regelbundet tidskriften, trots att den utmålades som en skräp- och triviallitteratur av kulturetablissemanget. En av dem som fångades var den unge Bertil Falk som senare blev journalist, författare och en entusiastisk sf-kännare. Åren 1969–71 blev Falk till och med redaktör för det då återupplivade Jules Verne-Magasinet.
I många år har den nu 87-årige Bertil Falk arbetat med en litteraturhistoria över science fiction författad på svenska. Det är en jättelik kartläggning i tre band som sträcker sig från 1600-talet fram till 2012. Det tredje bandet kom nu i höstas 2020.
Han kallar sitt verk för Faktasin, ett namn som
har en speciell historia. På 50-talet utlyste Afton-
bladet en tävling om en svensk term för science fiction. Det kom många förslag men till slut kora-
des en vinnare. Faktasin, en förening av fakta och
fantasi kom tvåa, myntat av Sture Lönnerstrand, en pionjär inom svensk sf. Vann gjorde det otympliga teknodikt, som snabbt föll i glömska.
Svensk faktasi kan spåras tillbaka till 1600-talet men bränner väl till först i början av 1700-talet. Här återfinns ett handskrivet synopsis med titeln Världarnas krig skrivet av vetenskapsmannen Anders Celsius. Storyn handlar om planeternas krig inom vårt solsystem. Carl von Linné skrev om en resa till månen. Den första genuina sf-romanen var Claës Lundins Oxygen och Aromasia, från 1878, en framtidsvision som bland annat skildrar Stockholm på 2300-talet.

Lite schematiskt kan man säga så här om faktasi. Från 1600 till 1800-talet dominerar utopier och dystopier. Föregångare var Thomas Mores Utopia och Jonathan Swifts Gullivers resor. Under 1800-talet kommer tidsresor och framtidsberättelser, inte sällan sådana som varnar för eller hyllar industrialismen, med författare som H. G. Wells. Under 1900-talet dominerar teknologiska moderniteter, besök av utomjordingar och resor ut i universum till främmande kulturer, varelser och språk.
Falks artiklar är lärda, ibland nördigt lärda, eftersom minsta korn av sf tilldrar sig hans intresse. Han skriver avspänt med ett personligt tilltal, det är ett nöje att ta del av hans breda beläsenhet. Han kan sin litteraturhistoria, också den akademiska. Därför blir det intressant när han utvinner faktasi ur författarskap som man normalt inte sammanknippar med traditionen. Som socialisten Axel Danielsson eller Elin Wägner. Han spårar samband mellan idéer som har århundraden mellan sig.

Han skriver om Karin Boyes Kallocain och Harry Martinsons rymdepos Aniara, men utan att imponeras. Falk blir upprörd när han återger hyllningarna Martinson fick. Han skriver att de fantastiska idéerna bakom Aniara knappast var nyheter för honom. Jules Verne-Magasinet hade berättat om sådana resor ut i rymden, före Aniara. För Falk är Sture Lönnerstrand och Dénis Lindbohm traditionens två stora portalförfattare. Lönnerstrands insatser, hans sf-noveller, romanen Rymdhunden (1954) och dystopin Virus (1960) får mycket utrymme.
Idag är gränserna mellan hög och låg litteratur flytande. Populärkulturella idéer, berättargrepp och referenser används av de flesta författare. Hur som helst är faktasi en bragd som återupplivar glömda kvaliteter ur många märkliga författarskap.