Min morfar hade hästar. Han hette Anders Forsman och var född i Forsmansgården på Born i Orsa men bodde i den närbelägna byn Slättberg, där jag nu bor. Han blev väl vuxen på 1920-talet då skogen avverkades industriellt. Som många andra jobbade han i timmerhanteringen och blev efterhand körare. Hans hästar hette alltid Pojken. Han och mormor hade ett litet småbruk som jag minns tidigast från 1960-talet, då det mer var ett arbetarsmåbruk. Hästen var borta och morfar jobbade på vägbyggen. Jag och mina syskon brukade utforska ladan där djuren stått, där hängde en hel del gamla hästsaker som aldrig skulle användas igen. Detta kommer för mig när jag läser Birgitta Lillpers nya bok En häst brun till färjen – Om hästkulturen i Orsa från äldsta tid till 1950-talet.
Birgitta Lillpers är en av Sveriges mest hyllade poeter men hon sadlar ibland om till prosa och har flera romaner bakom sig. Men nu gäller det en faktabok om hästar, hästkarlar och den gamla hästkulturen här i Orsa, där Lillpers är född och bosatt.

Det är kring sin farfar Erik Lillpers, född 1884, betrodd hästmänniska och utbildad hovslagare som hon forskat fram denna smått fantastiska bok om ett gammalt hästrike vars historia hon bokstavligen står mitt i. På hemgården hittas vackra gamla bruksföremål kring hästen och massor av dokumentation, då farfar Erik sparat allt från sin rörelse. Hovslageriet var navet för Orsas många hästar under ett halvt sekel, fram till 1950-talet. Det är inte omöjligt att min morfar gått ner till hovslagaren på Born och fått skott på Pojken.
Det är en vidsynt och kunskapsrik bok, trots den lokala begränsningen till Dalarna. Lillpers blick och sinnliga språk tycks ha kontakt med den hästdrivna landsbygden, när det talades orsamål till vardags och kanske lite högspänt gammeltida i ordvändningarna.

Det börjar med de små vikingahästarna som man inte vet så mycket om. På medeltiden började man i Orsa att sko hästar och hålla dem som nyttodjur. Hästarna var små, folket var ridande. I 1700- och 1800-talets bondekultur ansågs hästen förmer än andra djur – det berättas att den bjöds in i stugan som en gäst bland andra vid supgillen. Att äta hästkött betraktades som kannibalism och när en häst dött utnyttjade man den inte för geschäft och nytta, trots att det mesta i det gamla bondesamhället togs tillvara för att hålla nöden stången. Hästhållningen förändrades dock i slutet av 1800-talet när bönderna blev skogsägare och det behövdes större arbetshästar och mer folk för stordriften i skogsbruket.

Boken är skriven med blicken först på hästen, därefter på människorna som tycks medvetna om att de lever och finns för att hästen finns. Kärleken till hästen, ja rentav hästkulten, kan spåras i folkets konst; urgamla trähästar, målningar, vackert träsnideri på dragutrusning, på sadlar, kärror och slädar. I hästsamhället var inte människan alltings mått, hon hade ännu inte tagit befälet över naturen, ännu inte skapat samhällen som liksom växer och finns för tillväxtens egen skull.
I Birgitta Lillpers romaner finns ofta en häftig kritik mot en historielös förstörelse av det gamla kulturlandskapet. Det handlar om glesbygdsmänniskor i konflikt med moderniteten. De lever i jämnhöjd med djur och natur, med äldre tiders minnen och kunskap, som de tvingas överge för att bygden ska profiteras på. Kommunala makthavare och kommersiella exploatörer kan göra lite hur som helst med deras verklighet. Och vart ska de då ta vägen? De kan inte ge sig av tillbaka till hästkulturens 1800-tal i alla fall, fast de kanske bäst passar in där.