Tony Samuelsson: Jag gillar verkligen välgjorda teveserier

Nr 3/2019

En gång i tiden, före digitaliseringen, jobbade jag som en av flera avsnittsförfattare på en teveserie. Min bestående erfarenhet var att huvudförfattaren, seriens ”chef”, inte ville ha min speciella kompetens och mina idéer som romanförfattare. Om jag kom med en bra idé passade den inte in. Det jag tyckte var en dålig idé och skralt skrivet, tyckte han var bra. Serien gjordes efter en enkel mall och min medverkan handlade mest om att fylla mallen med kliché–artade konflikter och stolpiga repliker. Efter hand blev det ganska tråkigt.

Ungefär tjugo år senare kan en teveserie göras med samma konstnärliga krav och allvar som den bästa av romaner. 2013 producerade Netflix sin första egna teveserie House of cards. Producenterna bakom serien hade fått nobben av alla de stora tevebolagen som inte trodde att tittarna ville se något så mörkt och svartsynt på teve. Netflix sa ja direkt, eftersom de via sin stora databas visste vad deras abonnenter ville ha. Dyra pilotavsnitt och tester på publik behövdes inte, Netflix beställde en hel säsong av House of cards och alla avsnitt lades ut direkt på sajten. Till Sverige kom filmtjänsten 2012 och förändrade vårt tevetittande och var mans kulturkonsumtion.
Strömningsjättar som Netflix och HBO har sedan dess omvandlats till stora produktionsbolag för film och dramaserier. Det har skapats väldigt bra teve som House of cards, Sopranos, The wire, Six feet under, Game of thrones, The Crown, True detective, serier som i uppbyggnad och episk berättarkvalitet kan mäta sig med avancerad romankonst. Det påstås då och då att den nya kvalitetsteveserien är den nya romanen. Och visst finns det likheter. Att titta nonstop på ett par säsonger av en favoritserie är som att sjunka in i en riktigt bra roman som man inte kan sluta läsa. Man sträcktittar, klämmer ett avsnitt till, det kan ta ett par dagar.

I viss mån liknar de här tittarvanorna gamla tiders följetongsromaner i tidningar, där publiken faktiskt levde med karaktärerna och kunde påverka vad som hände. Den som följer The Sopranos över sex säsonger och åtta år, ser skådespelarna åldras, ser de yngre växa upp i serien. Och likt en god roman vill man gärna diskutera en bra serie med sina vänner som också följer den. Det märkliga slutet på Sopranos, till exempel, vad var det egentligen som hände? Det engagerade miljontals tittare och det kommer sista avsnittet av Game of thrones också att göra.
Ända sedan människor värmde sig kring lägerelden har vi behövt berättare. Det fiktiva berättandet formar oss och berättarformaten förändras med ny teknik. Troligen kommer det visuella berättandet att vara en dominerande berättarform framöver, samtidigt som teveserien som berättande medium har blivit fullvuxet. Om teveserien sedan kommer att konkurrera ut romanen återstår att se men jag tror inte det. Det finns plats för båda. Gutenbergs uppfinning har sexhundra år på nacken och kommer att hålla ett bra tag till.

Till sist en liten brasklapp. Jag gillar verkligen välgjorda teveserier, de engagerar mig ofta minst lika mycket som en god roman. Men det finns ändå skillnader i hur man konsumerar. Filmtittaren är mer i händerna på en visuellt färdig och rörlig bild, det är ett kraftfullt medium som kan inge starka känslor. Att läsa en roman är inte som att titta på en film. En läsare skapar en egen inre bild av skeendet, på en boksida finns det tid att fundera och analysera. En bra roman har en annan sorts mental tyngd eftersom den ensamme läsaren skapar bilden själv och inte kan styras och manipuleras med filmiska trick och knep i samma utsträckning.