Tony Samuelsson: Kanske delades det ut ett Nobelpris för mycket i år

Nr 12/2019

Det delades ut två Nobelpris i år. Kanske var det ett för mycket. Det ena gick till den polska författaren Olga Tokarczuk, det andra till österrikaren Peter Handke, som i Sverige varit ganska bortglömd, tills nu. Jag läste lite Handke i min ungdom. Hans blick på världen, hans säregna språk och sätt att beskriva mänsklig erfarenhet tycktes mig mer direkt och verklig, bortom tidens larm. Men romanerna var ganska kryptiska och lockade inte till vidare läsning.
Valet av den nu 76-årige Handke har varit minst sagt kontroversiellt. Det är främst hans omdömeslösa proserbiska uttalanden under och efter Balkankriget på 90-talet som har rört upp en storm av kritik och upprörda fördömanden. Handkes ”tvivel” på att Srebrenicamassakern var ett folkmord och hyllandet av den serbiske presidenten Slobodan Milosevic, åtalad för krigsbrott, har utlöst hätska angrepp på Svenska Akademien. Jag föreställer mig att man nu ångrar sitt val och rentav tar tillbaka priset och ger det till någon annan bättre lämpad författare.

Går det i fallet Handke att skilja på litteratur och politiska åsikter och uttalanden? Ska man kunna belöna oefterhärmlig litteratur trots att upphovsmannen är en politisk idiot och har hemska värderingar? Norske Knut Hamsun fick Nobelpriset 1920 men skulle han ha fått det 1945, efter att han hela tiden öppet beundrat Hitler, stått på nazisternas sida under kriget och hyllat Hitler som en stor man efter hans död? Nej, absolut inte.
Skulle Günter Grass ha fått Nobelpriset 1999 om man då vetat att han som 17-åring gjorde frivillig krigstjänst i Waffen-SS, och inte i det reguljära luftförsvaret som han dittills ljugit, tills sanningen kröp fram några år efter priset? Knappast. Med valet av Handke hävdar Akademien att en författare och ett författarskap inte kan dömas ut på ideologisk grund, när det självklart är så. Nobelpriset är inte opolitiskt. En nobelpristagare går inte fri från sina politiska handlingar.

2018 års pristagare Olga Tokarczuk har oförtjänt hamnat i skymundan av Handke-debatten. Hon är en egensinnig och mycket läst författare. I Polen är hon omstridd för sina politiska åsikter; om historisk skuld, antisemitism, feminism, homosexualitet eller djurrätt. Hon räds inte samhällsdebatten, hon anser det vara en plikt att göra sin röst hörd. Den sittande auktoritära regeringen och katolska kyrkan gillar henne inte, fast när hon fick Nobelpriset tvingades Polens kulturminister erkänna att hon är en stor författare och att han skulle läsa henne.
På svenska finns sju böcker, romaner och noveller som utspelas på landsbygden kring Nowa Ruda i södra Polen där Tokarczuk är bosatt. Det tysk-tjeckisk-polska gränsområdet, där krig och tvångsförflyttningar präglat historien och människorna, är en viktig litterär miljö för henne. Rörelsen och gränsöverskridandet, att hela tiden söka efter nya livsmöjligheter är ett ledande tema. Löparna, Gammeltida och andra tider, Styr din plog över de dödas ben och den monumentala Jakobsböckerna är populära titlar.

Jakobsböckerna är en tusen sidor episk kollektivroman över det polska 1700-talet, ett multietniskt myller av människor, kulturer, idéer, händelser och perspektiv. I centrum står den judiska väckelserörelsen frankismen. Boken väckte ont blod i nationalkonservativa kretsar men folk köpte den i kopiösa mängder. Nobelpriset till Olga Tokarczuk har en självklar politisk dimension i Polen. Det uppfattas som Akademiens ställningstagande i det kommande ödesvalet, där fundamentala demokratiska värden står på spel.