Tony Samuelsson: Lysande och sorglig läsning i Vlautins verk

Nr 11/2022

I

 somras läste jag en lång intervju med Peter Gerhardsson, damlandslagets förbundskapten i fotboll. Efter de aktiva åren i Hammarby sadlade han om till tränare. Under hans ledning blev kvartersgänget Häcken ett etablerat topplag i Allsvenskan. Gerhardsson ger intressanta och nyanserade svar. Han säger sig vara en känslomänniska som gillar det melankoliska och kan gråta åt något han läser eller lyssnar på. Han älskar musik och har en stor samling vinylskivor.

Vad läser han då? Gerhardsson berättar om författaren Willy Vlautin, vars romaner är de enda han läser. Annars är det facklitteratur som gäller. Han uppskattar Vlautin för att romanerna är så mörka. ”När man efter två kapitel tänker att ’nu kan det inte bli sämre’ – då blir det sämre. Och då kan jag sitta och gråta … fast det bara är fiktion. Jag tycker pendlingen mellan alla sinnes-
stämningar man har är skön på något sätt.”

Jag har aldrig hört talas om Willy Vlautin och blir nyfiken. Det visar sig vara en amerikansk författare som också är musiker och artist, först i countryrockbandet Richmond Fontaine som splittrades 2016, därefter i gruppen The Delines som turnerat flitigt i Europa. 

Vlautin föddes 1967 och växte upp i spelstaden Reno, Nevada med en fabriksarbetande mamma och en äldre bror. Idag bor han i Portland men åker ofta tillbaka till Reno för att skriva och få inspiration. Staden består av lika delar alkohol, spel och desperation, säger Vlautin. ”Det är min typ av stad, jag trivs bland folk som är lite trasiga.”

Sedan 2006 har han skrivit sex romaner och de finns alla översatta till svenska. Debuten Motellivet skildrar två härjade bröder som befinner sig längst ner på livets botten men som lyckas göra det än värre för sig. Misslyckade, på flykt undan lagen, nära till spriten. Ändå slutar de inte drömma om ett bättre liv. Vlautins tredje roman Lean on Pete, om en 15-årig pojkes vänskap med en gammal galopphäst, har blivit film, liksom debuten.  

Vlautins människor rör sig mellan osäkra jobb och slitna vägkrogar, de kör gamla USA-tillverkade bilar, mekar, jagar reservdelar och äter skräpmat. De har ofta flera låglönejobb och kämpar för att överleva, ibland utanför lagens råmärken. Hans senaste två romaner knockade mig verkligen. Jag förstår varför Peter Gerhardsson gråter när han läser Vlautin. 

Jag sträckläste den lysande och sorgliga Sviker dig aldrig (2017) om unge Horace Hopper, till häften vit, till hälften paiuteindian, som drömmer om att bli proffsboxare. För att lyckas måste han låtsas vara mexikan och sluta som lantarbetare på den gamle Eldon Reeses ranch norr om Las Vegas där han funnit ett hem och väntas ta över. Horace beger sig ut i världen för att finna sin plats i livet. Kampen för att bli en mästare kräver mod, karaktärsstyrka och uthållighet. Horace tycks ha allt det där – men räcker det? 

Också Mörkret som faller (2021) håller mig i ett järngrepp. 30-åriga Lynette sliter på två jobb, säljer sex ibland, bor i ett sjabbigt hus med en härjad morsa och förståndshandikappad bror. Hon har allt emot sig men kämpar för att få ihop pengar till att köpa huset och trygga framtiden för familjen. Det går från svart till svartare och svartast innan det ljusnar.  

Willy Vlautins berättelser är hyllning till den lägre amerikanska arbetarklassen. Han lever sig in i sina karaktärer och ger de mest obetydliga livsöden ett skimmer av mening och storhet. Främst slås jag av kraften i hans berättande. Allt känns äkta, som om livet självt skrivit hans böcker.