Tony Samuelsson: Om man läst Keegan glömmer man det inte

Nr 3/2022

Den irländska författaren Claire Keegan har kallats författarnas författare. Det betyder att hon inte är så värst känd eller berömd, inte heller så läst som hon borde vara. Men de som läst henne glömmer det inte. Keegan skriver precist med få ord. Jag njuter av att vara i hennes språk och sätt att skriva, dels för tidlösheten som alla kan känna igen sig i, dels för att det väcker upp slocknade minnen ur mitt eget liv. 

Keegan föddes 1968 på Irland i en katolsk familj. Hon växte upp på landsbygden som den yngsta av sex barn. Det var stora fattiga familjer på den tiden, ibland med mer än ett dussin barn som ofta levde vind för våg. Föräldrarna hade inte pengar till vare sig mat eller skor. Samhället präglades av kyrkan, arbetslöshet och fattigdom. 

I en intervju säger Keegan att det var därför hon började skriva. Hon stod inte ut med hur det var. Skrivandet blev en protest mot att växa upp under sådana påvra förhållanden, där folk lät sig domineras av kyrkan. Kvinnor förtrycktes, barn och djur behandlades illa och fick lida av brist på kärlek.

Att bli författare fanns inte på kartan under uppväxten. Frisörska, expedit, fabriksarbetare eller fru åt en bonde var de alternativ som gavs. När Keegan var tjugofem skrev hon en berättelse som hon skickade till en skrivtävling. Den kom bland de tio bästa. Uppmuntrad av framgången fortsatte hon att skriva och gjorde debut 1999 med novellsamlingen Antarctica.  

Efter debuten har Keegan kommit ut med
ytterligare tre små böck-er. Det rör sig om kort-
romaner eller noveller. Det sägs att hon kan jobba i tio år med en bok. Hon skriver långsamt och är oerhört noga med språk och formuleringar. Det kan krävas upp till femtio omskrivningar av en bok innan hon är nöjd. När hon känner att hon inte kan åstadkomma något bättre, då är boken färdig, har hon sagt. 

Hennes första bok på svenska innehåller två berättelser, Det tredje ljuset och Små ting som dessa. Den första kom ut 2010 och är redan en samtida klassiker på Irland. Den andra är nyskriven och utspelas på västra Irland under julen 1985, när det stundar kärva tider med nedläggningar och arbetslöshet. Båda berättelserna speglar på sitt sätt den katolska kyrkans kvävande och förödande makt, mot vilken Claire Keegan ställer genuint goda människor.   

I Det tredje ljuset skickas en liten flicka iväg till fosterföräldrar när hennes mamma ska föda ännu ett barn. Det är i början på 1980-talet och flickan kommer till ett barnlöst lantbrukarpar. De tar väl hand om henne, hon får kläder och leksaker, men framför allt kärlek och omvårdnad, något hon inte är van vid. Flickan blommar ut när hon blir älskad och en ny värld öppnar sig för henne, liksom för läsaren.  

I den nya Små ting som dessa heter huvudpersonen Bill Furlong, en snäll kolhandlare som gläds åt ett anspråkslöst liv med fru och fem döttrar. Men när han kör kol till stadens nunnekloster hittar han en frusen instängd flicka och får en inblick i den så kallade yrkesskola som bedrivs där. Inlåsta unga vanvårdade kvinnor som blivit gravida utanför äktenskapet tvingas arbeta. Barnen tas ifrån dem. Det liv de kunnat få förstörs. Flickan ber om hjälp men Bill kan inget göra, och drabbas av dåligt samvete. Är det någon idé med att leva om man inte hjälper varandra, frågar han sig. 

Claire Keegan bor kvar på landsbygden. I många år har hon undervisat på skrivarskolor. Hon lär eleverna att lyssna på sina karaktärer, ha tålamod och försöka upptäcka vad historien handlar om. ”Jag älskar vad fantasin kan göra”, säger hon, ”språket är äldre och rikare än vad vi är.”