Tony Samuelsson: Spännande skildring av rekordårens byggarbetsplatser

Nr 11/2020

Ibland råkar man stöta på en bok som på något sätt gör en nyfiken och leder en vidare. I det här fallet var det en roman med titeln Betongarbetaren från 1997. Skriven av Walter Nilsson, född 1932. Avliden 1997 i Helsingborg.

Det visar sig att Nilsson skrivit åtta romaner. De flesta handlar om hans eget liv, om fiskarfamiljerna på den så kallade Ålakusten på Österlen, som hade fött och format honom. Släkten hade försörjt sig på fiske i generationer tillbaka. Nilssons andra stora intresse var sjöfart. Från bostaden med utsikt över Öresund såg han fartygen segla förbi. Det blev ett par romaner och många tidningskrönikor om sjösäkerhet och ruffel och båg i redarbranschen.
Själv är jag på sätt och vis uppfödd på ål och öländska kroppkakor, stående rätter hemma hos min farmor i Jämjö i Blekinge. Jag har ätit mycket inkokt och stekt ål, sett farmor avliva de slingrande ålarna, känt lukten av hav och ål-slem. Nilsson skriver spännande om ålfiske, om ålabodar och ålhommor, han beskriver till och med hur en äkta ålasoppa ska tillagas.

Varför har jag aldrig hört talas om Walter Nilsson? Jag slår i Lars Furulands handbok Svensk Arbetarlitteratur men där finns han inte. Vilket är märkligt eftersom det jag läser är imponerande. Walter Nilsson är en medryckande berättare och fullfjädrad stilist.
Författarbanan tog fart 1978 med Fiskarens påg, en barndomsskildring och en fenomenal rundmålning av det lilla Yngsjö där Walter växer upp under 30- och 40-tal. Nilssons underskruvade humor förde tankarna till Fritiof Nilssons Piratens skrönor. En jämförelse som författaren senare vände sig emot: ”Han identifierade sig ju med överklassen och den högre medelklassen, akademikerna. Med mina böcker vill jag redovisa en ärlig berättelse om hur en arbetargrabb växte upp och tog sig fram”, säger han i en intervju i Lantarbetaren.

I Trädgårdseleven (1979), måste den fjortonårige Walter välja yrke efter skolan. Fadern vill att sonen bryter med släkttraditionen. ”Blir du fiskare slår jag ihjäl dig”, säger han med glimten i ögat. Sonen får rådet att bli trädgårdsmästare och Walter blir så småningom lärling på flera handelsträdgårdar. Men den unge mannen upplever sig som annorlunda och fel som alla tonåringar. Han drömmer om ett liv där han passar in, bort från den lilla bygden och de färgstarka människorna som skildras med både värme och intuitiv äkthet.
Tredje boken Bästemannen från 1985 utspelas på 50-talet när Walter går till sjöss, ett tag som fyrvaktare på fyrskepp i Öresund. Han blir också bästeman på en så kallad ålkvass, ett fartyg som transporterar levande ål.
Betongarbetaren från 1997 blev Walter Nilssons sista roman. Han gick bort i sjukdom senare det året. I centrum står alter egot Sven Spjut som försöker hitta sin plats i livet men det blir allt annat än lätt. I början på 60-talet bildar han familj och flyttar till byggrushens Helsingborg, in i en nybyggd lägenhet men kan knappt försörja hustru och barn som trädgårdsbiträde. Detta trots att han är en pålitlig arbetare som får jobbet gjort. Däri ligger hans självkänsla, det och timpenningen.
Det visar sig att en bygg-grovis tjänar mer än dubbelt så mycket som en trädgårdsgrovis. Slita kan han, jobba hårt vill han, så han byter bana. Som betongare vinner Spjut respekt men det uppdrivna arbetstempot tär på äktenskapet. Aldrig har jag läst så fängslande skildringar av hur det gick till på byggena under rekordåren. Språket är klart och rörligt, rösten levande. Skildringen av ackordshetsen under det farliga byggandet av en 120 meter hög skorsten tar nästan andan ur mig. Betongarbetaren är ett mästarprov.