Tony Samuelsson: Varför talade de aldrig om fåglarna?

Nr 1/2022

Ivar Lo-Johansson skriver att den störste prosaförfattare Sverige haft är Carl von Linné. Den store naturvetaren förnyade det svenska språket genom att teckna ned vad han såg och upplevde på sina många landskapsresor. Den tidens svenska skribenter efterhärmade gärna utländska förlagor som ansågs finare, vilket gjorde skriftspråket till ett tillgjort och snirkligt överhetsspråk. Linné gick rakt på sak. 

Ivar Lo skriver: ”När han återgav tingen gjorde han det som om ingen tidigare upptäckt dem. Han tycktes ha varit först ute av alla, närmat sig allting om morgonen, medan daggen ännu låg kvar i gräset. Ögonens fångst flyttade han oskadd över till sitt anteckningsblock. Han skrev kort och koncist. Ordet fick kropp.”

Själv älskar jag det här vackra citatet, också för att det är ett exempel på Ivar Los klara prosa, med Linné som förebild. Uppvuxna på landsbygden var den tidiga generationen arbetarförfattare också skickliga naturskildrare. Harry Martinson visade tidigt en djup känsla för naturen i sin lyrik. Som ingen annan hade han förmågan att förädla sina iakttagelser, att med förundran se det lilla och oansenliga. En snigel liknades vid en ”en klunk tjära” och minsta lilla vattendroppe, kryp eller grässtrå kunde speglas i det oändliga kosmos, så att hisnande effekter uppstod. Martinson gjorde naturskildringen till stor ordkonst. 

Närmast en modern arvtagare till Martinson är författaren Tomas Bannerhed. Han har knutit hela sitt författarskap till naturen och främst till fåglar. Redan med den Augustprisade romandebuten Korparna, om en pojkes uppväxt i en jordbrukarfamilj gjorde han ett stort avtryck med flyhänt fågelskådarprosa. Bannerhed skriver också renodlade naturböcker. I den nya boken En vacker dag vaknar författaren upp i en sovsäck 03.32 på den stadsnära Lovön i Mälaren. Under en enda vårdag, från gryning till sen kväll, vandrar han runt ön. Med kikarens hjälp ger han sig i kast med att namnge vad han ser och hör. 

Bannerhed har en sinnesutvidgande stilför-måga. Det är som det flyktiga i naturen lockar fram hans mycket välfunna och levande impressioner. Myllret av ljud och rörelser i flora och fauna bär på mening och stor rikedom. Språklycka, kallar han det. Nötväckan ”går med huvudet före nerför stammen med bindel för ögonen”. Sorgmanteln ”öppnar och stänger sig som en bok som lockar och vill bli läst”. Ringduvans läte, ro-roou-rou – ro-ro översätts till svenska: Kom nu då – nån gång.

Mellan fågelmötena väver Bannerhed in sin personliga livshistoria. Han älskar de invasiva lupinerna för att de gjorde honom sällskap när han i tonåren vankade omkring i väntan på bussen till skolan. Han berättar om flytten från den småländska glesbygden, om åren av ensamhet i storstaden. Han minns ungdomens febriga läsning av Harry Martinson, mästaren som lärde honom att se naturen och vara närvarande i ögonblicket. 

I mötet med en traktor påminns han om den gamla teveklassikern Hem till byn, som följt honom genom livet. Serien handlar om flytten från landsbygden och urbaniseringens offer och förluster. Bannerhed minns ungdomens känslor av instängdhet och längtan bort. Han skriver gripande om sin far, den slutne, kämpande lantbrukaren och om sin egen känsla av skuld för att han tyckte slitet var meningslöst. Nu, i övre medelåldern, ser han ett värde i det gamla, i faderns vedermödor med djuren och åkrarna som sonen ville slippa. 

Han frågar sig varför de aldrig talade om fåglarna och blommorna i beteshagen. Där fanns ju gemensam mark. Kanske kan man också se En vacker dag som en kärleksförklaring till en far.