Med rubriker som Folket, Ledare, Läsning, Skrivande, Skillnader och Revolution ger Yu Hua i sin nya essäsamling Kina med tio ord (Natur & Kultur 2013)en närmast självbiografisk berättelse om hur det var att växa upp i kapp med kulturrevolutionen. Han föddes 1960, kulturrevolutionen startade när han började skolan och avslutades när han gick ut gymnasiet. Därför kunde han knappt läsa, det fanns ju inga böcker. Han lärde sig tecknen via väggtidningarna. Och ett av de vanligaste tecknen var förstås ”folket”. Det var folkets ledare, folkets regering, folkets tidning. Och det var ”folket” som krävde att kontrarevolutionärerna skulle straffas. Alltid var det någon stackare som blev slagen eller tvingades gå runt på gatorna i Yu Huas barndomsstad med en tung träkrage runt halsen som straff för något förfärligt kontrarevolutionärt han eller hon gjort. Han berättar om de offentliga rättegångarna och hur personerna som skulle avrättas oftast inte klarade av att stå på benen.
Det här ständiga våldet påverkade naturligtvis. In i minsta cell blev han tvungen att ständigt vara på sin vakt. Varje dag gick han långsamt längs med väggtidningarna, ängsligt spanande efter sin fars eller mors namn. Samtidigt fick han inte visa sin rädsla, enbart den kunde utlösa katastrofen.

1989 bodde han i Peking och cyklade varje dag efter lunch för att delta i demonstrationerna för demokratiska rättigheter på Himmelska Fridens Torg. Det var vår och därför varmt på eftermiddagarna, men om kvällarna blev det kallt, berättar han.

En sådan kall, sen kväll förstod han, 29 år gammal, för första gången den verkliga potentialen av ordet ”folket”. Han skriver att han mötte ordet. Det var ett äkta möte, inte lingvistiskt, sociologiskt eller antropologiskt utan ett verkligt möte i det verkliga livet. Han som matats med ordet ”folket” sedan han kunnat läsa insåg plötsligt att ordet hade ett innehåll – av kött och blod. Han kom cyklande på väg hem på kvällen enbart i en kortärmad skjorta. Och han började frysa. Han darrade så att varje del av cykeln skakade. Eftersom gatljusen var släckta på grund av undantagstillståndet fick han ta hjälp av månljuset för att se vart han åkte. Och ju längre han cyklade desto värre blev kylan. Men så kom en våg av värme mot honom. Det var en hetta som värmde och som blev starkare åt det håll han cyklade. Snart hörde han ljudet av sång. Värmen flödade från tiotusentals människor som stod uppe på bron vid Hujialou. De stod där för att vakta den mot militären och medan de vaktade sjöng de Kinas nationalsång: ”Vi bygger en ny mur av vårt kött och blod! Det kinesiska folkets mest kritiska timme är inne! … Res er! Res er! Res er!”

Och plötsligt insåg jag varför skönlitteratur når på djupet. Alla skribenter använder sig av samma ord och samma bokstäver. Men de sakliga argumenterande, skenbart objektiva beskrivningarna som återfinns i reportage eller politiska texter har fjärmat språket från ordens ursprungliga innehåll av liv. En facklitterär text kan vara späckad med siffror och bra argument för en sak som jag brinner för, ändå kommer jag ofta på mig med att ögonen bara glider över raderna utan att bokstäverna når insidan. Däremot kan till och med en medioker skönlitterär skildring av samma sak kan ge mig en ”under-huden” känsla som engagerar och dröjer sig kvar. Jag har tenderat att tänka att det är framställningen som gör skillnaden. Att skönlitteraturen ”gestaltar” berättelserna. Att författarna skriver fram människor med kött och blod som läsaren kan identifiera sig med och därigenom får en effekt som de flesta journalister bara kan drömma om. Men efter att ha läst om Yu Huas möte med folket måste jag både tänka om och tänka nytt. Skillnaden ligger djupare än så. Skillnaden ligger i att återge orden deras ursprungliga innehåll, att använda dem så att läsaren återfinner dem inne i kroppen. Då smakar hallonen som de en gång upplevdes.