Andra delen i kvartett av Italiens mest kända okända författare

Nr 7-8/2016

Elena Ferrantes, Min fantastiska väninna och Hennes nya namn, Norstedts 2016.
Det har varit svårt att missa succéförfattaren Elena Ferrante, vars Neapelsvit har både hajpats och hyllats närapå unisont. Man vet inte mycket om henne, namnet är en pseudonym. Men böckerna har redan skrivit sig in bland Italiens litterära klassiker. Den första delen ”Min fantastiska väninna” gavs ut i våras och efter sommaren kommer den andra delen på svenska, ”Hennes nya namn”, i översättning av Johanna Hedenberg. Sammanlagt ska det bli fyra böcker i sviten. Romanerna är inte bara en träffsäker klasskildring – de är även en mästerlig berättelse om unga tjejer och kvinnors villkor.
I centrum står flickorna Elena och Lila, som växer upp i den italienska staden Neapel under femtiotalets efterkrigstid. Bokens medelpunkt är de två flickornas vänskap, bara det en ovanlighet i litterära sammanhang. Lila och Elena tyr sig till varandra i en hård värld, styrd av maffian och männens villkor. Tillsammans utmanar de regler och normer för hur tjejer får vara. Men omvärldens krav tränger närmre och de två flickornas frihet kringskärs allt mer, vilket blir ännu tydligare i andra delen. Lila och Elena vill hålla sig fast i den värld de skapat för sig själva, där de själva sätter reglerna. Men det är inte lätt i ett samhälle där kvinnor inte får vara för smarta eller belästa, inte för utmanande, inte gå sin egen väg och där de inte ens äger sin egen sexualitet.
I den italienska tv-serien ”Gomorra”, som även den utspelar sig i Neapel, säger en kvinnlig maffiamedlem: ”Det finns bara ett sätt för en kvinna att förbli fri: hon bör aldrig gifta sig”. Lila och Elena känner sig båda bakbundna och tvingas in på olika vägar, trots att Elena egentligen ser att de är som starkast tillsammans. Det här är en både gastkramande och innerlig skildring av deras balansakt – där vänskapen ofta är vad som räddar dem. Enkel är den inte, där finns avundsjuka, tävlan och rädsla att bli avvisad. Men mellan de två kvinnorna finns ändå en djup lojalitet och ett starkt band.
Berättelsen om de unga tjejerna blir mörkare i takt med att de växer upp. Ferrante visar hur den sociala väv som begränsar flickor bara blir allt svårare att ta sig igenom oskadd. Hennes boksvit är värd all uppmärksamhet.